Idag fick jag bekräftelse på exakt hur bra det går att vänja sig vid cippen. Jag jobbade eftermiddag. På väg till jobbet dog batteriet i ljudprocessorn och jag hade glömt ta med det andra. Ingen större fara för jag har ju min slinga men det märktes stor skillnad. På fikat kände jag mig som världens pucko för jag hörde bara slutet på varje mening. Jag fick fråga om vad alla sa hela tiden trots att de använde micken duktigt. Man blev ju så himla trött på det och fick lust att sätta sig och tjura i ett hörn. (Tur att det serverades tårta just idag!) Det är otroligt hur snabbt man vänjer sig vid att uppfatta mig mer, ändå märker man knappt att det händer. Som en knubbig bebis. Man höll sån koll på hennes framsteg de första veckorna, sen vände man sig om för en sekund och så har hon blivit jättestor helt utan förvarning.
Jag ljudtränar fortfarande genom att låta Petra läsa böcker för mig, sakta men säkert. Just nu håller jag på och läser Leo Tolstoj. Jag har snöat in på böcker skrivna på 1800-talet. De är väldigt bra när man ljudtränar också för det är många ovanliga ord och uttryck så man kan inte fuska sig förbi genom att gissa med arbetsminnet. Nä, man måste verkligen höra för att höra om ni förstår. Ta bara alla namnen Sljudin Alexandrovitj, Oblonskij Arkadjevitj och Alexej Vronskij. En. Stavelse. I. Taget.
Ett gott liv 