Etikettarkiv: liv

Ångest

Varning för känsliga läsare! Läs ej.

Jag försöker att skriva om hela bilden, både de ljusa och de mörka sidorna av mitt liv med en progressiv sjukdom.  Idag fick jag en panikångestattack. Det händer ibland. Tack vare psykoterapi vet jag hur jag ska hantera den nu, men det är ändå väldigt otäckt när det väl händer. Hur det egentligen känns vågar jag inte ens beskriva. Min familj läser ju det här.

Vad som utlöste det hela var att jag skulle byta mensskydd och jag var skakig. Ottilia kom in och jag blev skrikarg för att hon inte gick ut. Jag ville inte att hon skulle se mig. (Ja, vem vill det i ett sånt läge?) Efteråt försökte jag lugna ner mig, äta en macka och vila lite men till slut föll liksom taket ner.

När sånt händer kan jag bara försöka påminna mig själv om att det är normalt att bli ledsen, att få panik och ångest. Det är nästan friskt att bli rädd för framtiden och vad man inte kommer klara. Koncentrera sig på andningen så går det till slut över och låta sven krama om mig.

Just nu sitter jag och klappar mig mentalt på kinden. Jag önskar att nån berättade hur man lever med ångest. Inte bara hur man plågas av den utan faktiskt lyckas ha ett bra liv med den. Sen skriver jag det här inlägget och berättar hur jag lever med min ångest.  Det borde kännas jobbigt att dela med sig, men det gör det inte. Jag känner mig bara starkare.

Idag ska vi ha en mysig familjedag. Hela familjen är ledig och vi ska till barnens ö.

En fantastisk kärlekshistoria

Jag lyssnar inte så värst mycket på musik längre trots att jag haft en musikalisk uppväxt.  Jag sjunger med ottilia men jag lyssnar aldrig på musik på radion eller spotify. När jag försöker trottnar jag snabbt. Jag vet hur musik ska låta och så låter det inte i mina öron längre.  Om jag hör en ny låt måste jag höra den många gånger innan jag kan urskilja melodin ordentligt.  Ljuden från de olika instrumenten flyter ihop till en enda ljudsörja.

I helgen har jag dock lyssnat på en låt om och om och om igen. Chris Medina uppträdde på idol i fredags. Jag minns att tjejerna i bokklubben pratade om hans låt för ett par, tre  månader sen.  Jag blev nyfiken  och googlade fram texten till ”What are words” vilket ledde mig till hans musikvideo, sen var jag hooked. Chris fru Julianaråkade ut för en bilolycka och fick en hjärnskada.  I videon ser man bilder av juliana innan hon skadades och efter när hon kämpar för att stå och gå. Ah, se själva…

Hårt att få sitt liv förändrat så där i en handvändning. Jag vet inte om det är svårare eller lättare att ha det som jag. Att ta det steg för steg och veta om att det inbte går att stoppa.  Det gör ont ända in i själen att veta det men jag är glad att jag hinner med så mycket längst vägen. Det gör ont att det inte bara är mig det drabbar, utan mina anhöriga också. Framförallt Sven och Ottilia som lever med min sjukdom nnästan lika mycket som jag gör. Jag måste påminna mig om det, att det är min sjukdom som ställer till det och inte jag. När jag måste tjata på omgivningen om att använda slinga och prata mot mig, får jag påminna mig om att det inte är jag som kräver allt utrymme utan min funktionsnedsättning. 

Jag är glad för att jag hittat Den stora kärleken. Att jag blev störtkär när jag var 18 och på en gång såg att den där luggslitna killen var något utöver det vanliga. Att vår kärlek är så fantastisk men ändå så vardaglig. Att den avlönade sig med ett litet barn som jag alltid drömt om. Jag kan inte komma ifrån min sjukdom, men det skulle Sven kunna. Han skulle  bara kunna lämna mig, men det gör han inte. Han tar var dag aktivt beslutet att stanna. Inte för att han är snäll eller tycker att han borde utan för att han älskar mig och älskar det vi har  tillsammans.  Vilken fantastisk kärlekshistoria vi äger!

 

Juliana, ett år senare…