Etikettarkiv: lycka

Lycka och enbenta tjejer

Jag läste en text om lycka. Att man inte ska vänta på den. Tro att den kommer när saker i livet förändras. Om jag hittar nån att gifta mig med, då blir jag lycklig. När jag fått ett bra jobb blir jag lyckligt. När jag gått ner i vikt så kan jag vara till freds med mig själv. Men att när man kommit runt den knuten hittar man inte lyckan och då tror man att behöver ändra något nytt.

Jag inser då att kanske alltid kommer behöva leva med min ångest. Det kanske inte är något som går över och försvinner som en förkylning. Den kommer och går. Den relaterad till min sjukdom.  En sjukdom jag alltid kommer ha. Ångest är ju dock inte synonymt med olycka. Jag är inte missnöjd med mitt liv. Jag är inte missnöjd med mina val.
Jag är missnöjd med det jag inte kan påverka: min sjukdom.
Det jag kan påverka är jag väldigt nöjd med; min man, mitt barn, hur jag lever och vad jag gör.

Jag är lycklig, fast jag har en depression som besvärar mig. Jag kan ibland känna att ångesten är som en storm som drar för bli, river upp och kastar omkull. Jag kurar ihop mig och håller hårt i något som är tryggt och stadigt. När den dragit förbi sätter jag mig, pustar ut och vänder solen mot ansiktet igen.

Pressbild: SVT

Jag tänker på något som en av deltagarna i TV-programmet ”Mot alla Odds” sa. Hon heter Sonia Elvstål och förlorade ena benet i en trafikolycka. I ett program pratar hon om lycka. Att hon innan olyckan aldrig var så lycklig som hon varit nu som enbent. Jag tänker att det kanske  beror på att hon insett att lycka och glädje inte sitter i benet. Att det egentligen inte krävs så mycket för att vara lycklig och när man inser det kan man landa och vara tillfreds med det som man har till hands.

 

 

Sväva

Allt känns så starkt just nu. Inga känslor är gråa och vardagliga. Antingen otäckt och kvävande eller fantastiskt och underbart, precis som på vita duken. De senaste dagarna har jag svävat över jordskorpan med en känsla av lättnad inombords. Det är så mycket som har varit tungt och skrämmande den här vintern. Jag kämpade som en arbetsmyra med CIt men fick bara bakslag tillbaka. Jag landade på rygg och försökte förlika mig med tanken att kanske inte kunna komma upp igen. Att leva livet utan ljud.20130217-100125.jpg

I torsdags hade jag tid för nytt försök att programmera ljudprocessorn och äntligen fick jag resultat. Nu känns det som att jag hör. Verkligen HÖR! Det känns så skönt. Så lättande. Jag svävar och känner hur härligt det är att inte känna sig socialt handikappad och beroende av tolk. Begränsad. Jag ser fram emot att umgås med vänner och familj igen.

För en månad sedan kändes den här lägenheten som ett bitter fängelse. Nu känns den som en mysig koja. Ett kryp in som är varmt och mysigt. Tapetserad i mina färger. Ett fort mot kylan utanför.

Det har gått ett år sedan jag opererades nu. Det känns som en bra sak att avsluta det året med ett sådant här inlägg. Omfamna livet med allt fint och fult som det gett mig och säga. Just nu går det bra. Fem steg bakåt men ett litet sketet steg framåt. Nu vänder vi blad och påbörjar år nr 2.

Jag känner mig riktigt jäkla glad!

Ja, det där hörde jag minsann!

Ibland hör jag nåt med cippen fast jag inte ens lägger märke till det.  Idag vid förmiddagsfikat på jobbet pratade en kollega, Ulrika,  om att hon snart ska sluta och att vi ha lite hejdå-fika någon dag. Jag var mitt i att argumentera för de dagar jag finns med vid fikat när jag svarade på nåt litet som INTE sades i micken. Typ så här:

Ulrika                -Någon dag nästa vecka, kanske?

Jag                      -Tisdagar, torsdagar och fredagar är ju skitbra dagar att fika på.

Camilla              – Förmiddagarna, va?

Jag                      -Ja, precis! När jag jobbar.

Camilla              -Oj, du hörde vad jag sa.

Jag                      -Näää, det gjorde jag inte. Vad sa du?

Camilla              -Att får fika förmiddag.

Jag                      – Ja, det hörde jag ju. Ha!

Det härliga var att jag precis innan hade suttit och berättat hur bra det funkar med cippen.

Lycka!