Etikettarkiv: mamma

Ge mig en liten tomte

Fasen! Jag ska på minnesstund för en god vän på onsdag. Min sorg föär henne är inget jag skriver om här i bloggen. Det ligger för nära mitt hjärta, för privat.

Det är körigt med min tolkbeställning till den dagen. Till att börja med har min beställning försvunnit fick jag veta igår och gjorde en ny. Men nu känner jag mig osäker på alltihopa. Under minnesstunden vill jag förstås ha texttolk. Under fikat har jag bett om dövblindtolkning. Jag kanske borde bett om skrivtolk då också? Jag hatar skrivtolk i sociala situationer men det är det bästa om det är mycket tal.

Man borde ha en egen tomte som tog hand om alla såna här beslut för är man dövblind måste man veta exakt vilken hjälp man behöver, även om man inte har någon aning. Precis när man var nybliven mamma och morskorna på BBs standardsvar på ens frågor var ”Du är hennes mamma så du vet ju bäst! Du har kännt henne längst.” Jag har ju kännt henne en dag och då har hon mest bara sovit! Det svarade jag och tryckte på alarmknappen igen så fort morskan gått.

Hur som helst: Ge mig en tomte! (Jag ska döpa honom Göte.)

Största lyxen ever!

Tuff helg, minst sagt. En gång i månaden har vi assistentfri helg. Nog är det skönt att bara vara familjen två dar och inte ha assistenterna här alls. Förra månadens familjehelg var väldigt skön, men den här helgen har varit ett aber. Jag har haft ont och varit skakig så jag har behövt väldigt mycket hjälp. Jag har fått medge för sven att det är mycket hjälp jag får av mina assistenter som han inte ser och det är nog så jag vill ha det. Jag vill inte ha hans hjälp att duscha. Jag vill inte ha hans hjälp att borsta tänderna. Jag vill inte att han ska serva mig konstant. Tänk, vilken förödelse för kärlekslivet! Så, inga fler schemalagda familjehelger utan assistans.

Märkte ni att det var våffeldagen igår? Åh, jag älskar våfflor. Det blir typ aldrig våfflor hemma hos oss om det inte är just våffeldan. Sven är en pannkakskille och vårt våffeljärn har ingen chans… fram tills nu. För denna våffeldag insåg jag att jag kan äta våfflor när helst jag vill med assistentens hjälp. Nu blir det kanske våfflor två gånger om året istället. 😉

Jag är mäkta lättad över att jag verkar mindre skakig idag än igår. Vilket arbetspass det var att få i sig lite man trots att sven skurit allt i småbitar och jag åt med gaffel och sked. Helt galet. Jag är bara för stolt för att bli matad. Är det där gränsen går tlll att man är på väg att bli ett vårdpaket? Fy fan!

Men, idag är en ny dag. Jag har ont men känner mig mycket bättre och framförallt inte alls lika skakig. Jag hoppas att jag ska kunna hämta ottilia från dagis idag. Hur många vårdpaket får chansen att göra det. Efter en lång vinter är det största lyxen… ever!

Dagens läxa

Idag fick ottilia göra salladen till maten. Jag lovade henne att hon skulle få göra allt och bestämma allt. Hon gjorde nästan allt själv och det blev en sallad av gurka, tomat, lök och morötter. Kryddas skulle det också. Salt och Peppar. Väldigt mycket peppar. Mamma försökte ingripa, men hon påpekade att hon ju skulle få bestämma och hon vet ju hur det ska vara. Har man lovat så har man ju lovat. Pepparn flödade som bara den ur vår fantastiska, roliga, elektriska pepparkvarn. Ottilia var mycket nöjd med resultatet..tills hon smakade på det förstås. Mycket besviken. Vi slängde grönsakerna i ett durkslag och sköljde så gick de bättre att äta.

Nu vet hon varför mamma och pappa alltid slänger sig tvärs över bordet när hon börjar krydda sin mat. Nu vet hon hur det inte ska smaka.

20120223-212832.jpg

Utan mina små vita piller

Mina senaste dagar kan jag sammanfatta med ett ord: vinterkräksjukan! Den tar verkligen över allt och lämnar en sedan skakis och utmattad.  Där befinner jag mig nu. Försöker vänja magen vid mat igen, klara några dagar utan mina antidepressiva och piggna till så jag jag kan lyfta tillbaka mitt tåg på spåret igen.

Utan mina små vita piller blir vardan ganska outhärdlig. Jag vill bara be om ursäkt för varenda steg jag tar och varenda ord jag yttrar. Ni vet, den där konstanta känslan av att allt man gör är dumt och felfelfel.  Önskar att nån kunde ge mig en fet smäll och säga hur jag ska göra för att inte göra allt fel. Allt känns fel och svårt. Alla avskyr mig och jag är en plåga för omvärden.  Aja, jag vet ju nu att det inte är sant så jag får fortsätta intala mig det.  Värre än så är det inte. Det är bara så det känns, inte så det är. Punkt.

Idag ska jag klara något och känna mig nöjd med det. 

 

Nöjd ånger

Det är lite tufft nu. Jag kan har svårt att sova. Så fort jag försöker vila , sova, slappna av kommer ångesten och stör. Ångest över allt och ingenting på samma gång. Aja, jag vet hur jag ska hantera det. Bara att veta att det inte är jag själv som framkallar den hjälper.

Jag väldigt lycklig. Jag är jäkligt nöjd med hur jag har det och hur jag gör saker. Jag måste bara påminna mig om det varje minut, varje dag. Bryta ihop över småsaker för att sedan rycka upp mig igen. När någon tycker synd om mig blir jag nog som mest ledsen för det betyder ju att de inte ser hur jäkla bra jag har det. Hur bra jag fixar det!

Att ha barn är allt bra praktiskt i dessa situationer. Om man tvivlar på sig själv behöver man bara titta på sitt barn för att de att man är en bra mamma. Ottilia är ju trotsig men hon är definitivt väluppfostrad. Man kämpar på med att lära henne hyfs och emellanåt överraskas man att hon faktiskt lyssnar. Igår var ottilia klar för sängen. Jag bad henne plocka undan leksakerna hon lekt med idag medan jag gick på toaletten innan jag nattade henne. Gissa om jag tappade hakan när jag kom tillbaka och hon faktiskt hade städat undan på sitt rum. Så rent att jag kunde åka in med min innestol.

Idag skulle jag klippa mig men jag avbokade tiden. Sömnbristen och förkylningen gör att jag bara inte orkar. Det är tydligen svinkallt ute också. Nä, det får bli lugn innedag idag också. Koncentrera sig på allt adiministrativt som kommer på köpet av att vara funkis. När man kan ta det lugnt och har tid för det är det ju inte så jobbigt även om man blir trött på alla blanketter.

20120220-090941.jpg

Gravid i trotsåldern är inte att leka med

Jag vet inte om jag nämnt det förut men jag är på väg att bli mormor.  Det är många omkring oss som är på tjocken, så också vår treåriga dotter. Försök påstå nåt annat och du får en ordentlig utskällning. Gravida är ju stinsliga, speciellt när de är i trotsåldern.

När hon har ont i magen är det förstås bebisen i magen som biter henne. Busig bebis! Bebisen förväntas komma ut när hon blir stor. Det är man när man är 6 år och då ska hon ha elva barn. Vilket år det kommer bli.

Nu på morgonen fick jag känna på hur bebisen rörde sig där inne. Det är hela klart en tjej. Den har inte direkt något namn. Ett tag hette hon lillasyster men nu heter hon ingenting.

Det är spännande att vara mamma. Det här är mer spännande att följa än de flesta serier på TV. Förövrigt kan jag berätta att hon häromdan sa att hon ska gifta sig med mamma när hon blir stor. Låter bra det!

Ledsagad av ett fyllo

Igår var en kul lördag. Vi skulle köra ut Otti till hennes farmor men efter två dagars huvudvärk skydde jag solen som en liten vampyr och stannade hemma. Kändes ju lite trist till en början, men det visade sig att jag fick besök av Tess och labradoran Nova.

Eftersom Tess är dövblindtolk ska hon en god vän och gästföreläsa på familjen studiecirkel i TSS i morgon. Vi gick egenom lite vad hon skulle prata om, snackade strunt som vanligt och sen fick jag ännu en lektion i taktilkommunikation. Hon berättade om sin vecka på med tecken och jag läste av med händerna. Gick ganska bra, hon fick upprepa hela tiden men till slut förstod jag. Jag lär mig lite!

På kvällen utnyttjade jag och sven vår barnfria lördag till fulla. Korkade upp en flaska spanskt vin redan vid femtiden och njöt av att vi kunde göra precis vad vi ville utan att planera ett dugg.  Vid 22-tiden drog vi oss till Bishops. Då hade vi hunnit haft en helkväll med vin, chips,  härligt snusk, mycket skratt och en ohyggling duell av  Queen singstar.  Stackars grannar!

Sven hade blivit rätt packad och jag må säga att det var en intressant upplevelse att bli ledsagad av ett fylla. Jag höll på att skratta ihjäl mig för han trodde att han hade världens koll. När vi var vid baren skulle vi gå till ett bort. Jag sa till sven att han kunmde gå före i lugn takt så kunde jag följa honom, men han gick skitfort och det kom en stor, fet man och ställde sig i min väg. Jag knackade honom på axeln och bad om att få komma förbi. Han tittade på mig, sa ”jaja” men stod kvar. Jag frågade bryskare men han fattade ingenting. Jag försökte till och med flytta på honom men han var lite för tung för mig. Nä, jag satte mig rullator och tän kte att sven märker väl att jag försvunnit och kommer tillbaka… det gjorde han till slut. Ja.

Vi fick sällskap av Eric och sen dök min mamma och henne kompisar upp. Trevlig kväll!