Etikettarkiv: mörker

Ovant att behöva sin ledsyn

Jag trivs väldigt bra med min uppgraderade rullstol. Igår var jag på vuxenhab för min sjukgymnastik. Övningskör-skylten som jag satt fast bak på ryggen av rullstolen på skämt uppskattades där av andra rullresenärer. De tyckte att den var skitbra! Ibland är det ju kul att få skämta om det som är lite jobbigt.

Ska jag vara ärlig så trodde jag inte att det skulle vara så omständigt med denna förbättring. Jag hade inte fattat hur tunga de olika delarna av e-fix var. Att den skulle bli otymplig att köra manuellt för assistenten. Jag förutsåg inte hur mycket energi det skulle ta att helt plötsligt ha behöva använda sig av sin bristande ledsyn igen. Kanske så spänner jag mig extra mycket bara för att jag är ovan. Det kanske blir lättare efter hand. Det är astråkigt att bli körd av andra men bekvämt att smidigt komma fram mellan borden i fikarummet då någon annan styr. Det dåliga ljuset i passagen mellan vår korridor och trapphuset är inget problem när man bara sitter. Nu rullar man igenom dörren och är plötsligt så gott som blind. Då blir det så där konstigt. Egentligen är det ju bara att be nån i gänget att tända. Men gör jag det? Nä, jag vet på ett ungefär vart bordet på höger sida är så jag känner mig fram. Jag blev väl lite överrumplad. På vägen tillbaka sen bad jag nån tända och nån gjorde det. Just det, de här lamporna är askassa. Det brukar jag muttra om när jag passerar. Jag såg alltså inte så väldigt mycket bättre trots tända lampor just där.

Bild: http://www.miswallpapers.net/ojos/eye-pics-eye-by-greenserenity/

Jag har dragit några slutsatser

1. Jag måste se till att synanpassa min arbetsplats med markeringar och anständiga lampor.

2. Jag behöver lära mig använda min vita käpp igen (eller blindpinnen som jag kallar den). Inte för att jag ständigt behöver använda den för att navigera utan för att ha till hands när jag väl hamnar i en situation där jag inte ser och inte har hjälp med mig.

3. Jag behöver träna in bra ledsagningsteknik med mina assistenter.

Det kommer att bli bra. Bara lite nya sätt att vänja sig vid. Att bli ledsagad känns bra redan nu. Assistenten går bredvid och håller fram en hand och jag håller i. På så vis kan hon teckna taktilt till mig eller ledsaga genom att ”vinka” lite åt det ena eller andra hållet för att signalera att jag ska svänga ditåt eller dra handen bakåt om jag ska väja eller stanna. Känns tryggt och bra. Då kan jag slappna av och veta att det inte gör något om jag missar nåt med synen.

Reflexer

Har ni märkt alla hösttecken som smyger sig på? Ett oranget löv här och där, rönnbärsträden är fullpackade, jordgubbsförsäljarna stack för evigheter sen och det har blivit mörkt tidigare om kvällarna.

Bra tid att testa reflexer. Jag har bett plusvardag om ett par stycken och tänkte nu recensera dem. Den ena är egentligen inte så mycket att recensera. Den är mest snygg och lyser i mörkret. Jag tycker sällan att reflexer är snygga. Snögubbar och hjärtan som dinglar i ett snöre från jackan är bra i mörker, men inte så mycket mer. Min nya reflex har jag hängande på rullstolen och den är i form av blommor. Den är fint tycker jag.

 

Jag har också provat en smart liten sak som heter Spoteye. Det är en liten mojäng som liknar måttbandshylsor som man drar ut måttbandet ut och sen trycker på en knapp så dras måttbandet hasigt in igen. I spoteye-hylsan drar man istället ut ett dubbelvikt reflexband som man lite enkelt fäster korsad över rygg och mage. Det ska ersätta reflexvästen. Smart tänkt, för reflexvästar är ju knappast snygga eller behändiga att ha med i handväskan. Spoteye är lätt att använda och smidig. Jag hade dock hoppats att den skulle vara lika användbar i ljud som i mörker för som ser dåligt. Hade bandet varit knallgult eller neonrosa hade jag haft väldigt stor användning för den även dagtid eller i miljöer med halvskum belysning. Då hade jag inför det som arbetsuniform till mina assistenter. Jag kanske får maila ideén till företaget som tillverkar dem. För er andra som mest bara vill använda reflexer för att själv synas i mörker kan ni klicka på bilderna för att komma till deras försäljningsplats på nätet, Plusvardag.

 

 

 

Någon strök mig på kinden…

I onsdags var jag ledig från jobbet och beslutade mig för att verkligen vara ledig från allt annat också. Halv 8 på morgonen fick jag oväntat besök från två elektriker  som skulle byta ut vårt elskåp. Om jag uppmärksammat brevet som låg på köksbordet så hade det inte varit oväntat.  Ottilia satt och åt frukost när den ena elektrikern kom in och sade något ohörbart. Jag bara fickade med av en ren reflex utan att höra. Sedan släcktes ljuset. All el i huset har stängts av. Som vanligt hade jag mörkergardinerna fördragna så det blev vertligen svartsvart. Jag är ju dock lite halvvan att känna mig fram i mörker så jag hittade fönstret och drog undan gardinerna. Såg inte så himla mycket mer för det var inte fullt dagsljus ute än. Jag fick rota reda på slingan som fortfarande satt i laddning för när jag inte kunde se ottilias läppar förstod jag inte ett enda ord av vad hon sa.

Efter en stund kom Malin som hjälpte ottilia komma i ordning. Hon lovade att komma tillbaka och hjälpa mig när hon lämnat ottilia på dagis. I samma stund började det borras i hallen och kunde varken höra eller se. Förutom  fönstret. Det hade  hunnit bli ljust ute vid det laget. Molnigt och dimmigt också så jag kunde se cyklarna ute på gården. Jag satt där och tittade efter Malin och kände hur  underligt det är att vara avklippt från omgivningen på det där viset. Ensammen med främmande män i lägenheten. DÅ känner jag någon stryka mig på kinden och fick nästan en hjärtattack!! Fy, vad rädder jag blev! Det visade sig dock vara Sven, min egen lilla man som vaknat av oljuden som nu tvärt tystnade. ”Oj, jag tänkte inte på att du kanske inte ser något här!”

Oh, dear lord!