Lycka och enbenta tjejer

Jag läste en text om lycka. Att man inte ska vänta på den. Tro att den kommer när saker i livet förändras. Om jag hittar nån att gifta mig med, då blir jag lycklig. När jag fått ett bra jobb blir jag lyckligt. När jag gått ner i vikt så kan jag vara till freds med mig själv. Men att när man kommit runt den knuten hittar man inte lyckan och då tror man att behöver ändra något nytt.

Jag inser då att kanske alltid kommer behöva leva med min ångest. Det kanske inte är något som går över och försvinner som en förkylning. Den kommer och går. Den relaterad till min sjukdom.  En sjukdom jag alltid kommer ha. Ångest är ju dock inte synonymt med olycka. Jag är inte missnöjd med mitt liv. Jag är inte missnöjd med mina val.
Jag är missnöjd med det jag inte kan påverka: min sjukdom.
Det jag kan påverka är jag väldigt nöjd med; min man, mitt barn, hur jag lever och vad jag gör.

Jag är lycklig, fast jag har en depression som besvärar mig. Jag kan ibland känna att ångesten är som en storm som drar för bli, river upp och kastar omkull. Jag kurar ihop mig och håller hårt i något som är tryggt och stadigt. När den dragit förbi sätter jag mig, pustar ut och vänder solen mot ansiktet igen.

Pressbild: SVT

Jag tänker på något som en av deltagarna i TV-programmet ”Mot alla Odds” sa. Hon heter Sonia Elvstål och förlorade ena benet i en trafikolycka. I ett program pratar hon om lycka. Att hon innan olyckan aldrig var så lycklig som hon varit nu som enbent. Jag tänker att det kanske  beror på att hon insett att lycka och glädje inte sitter i benet. Att det egentligen inte krävs så mycket för att vara lycklig och när man inser det kan man landa och vara tillfreds med det som man har till hands.

 

 

Mot alla småodds

Igår var en lugn dag. Jag har blivit förkyld. Ganska typiskt att bli det när man är nyopererad och har sår i halsen. Det innebär ju bland annat att man inte får snyta sig. Tur att det finns nässprej. Synd att jag inte har någon hemma. Doh!

Att ligga instängd hemma är inte skitkul men ändå ganska bra.  När man är för trött för att göra något är det härligt att nörda ner sig i nya  TV-serier. Min senaste favorit är `Once upon a time´ som jag fått låna av en vänlig vän. Jag har också nyupptäckt att SVT gör bra serier. `Mot alla odds´ är lite kul att titta på.  SVT har slängt ut ett gäng med olika funktionshinder på Afrika savann och väntar sig att de ska gå 2 mil om dan. Vissa av dem är rena atleterna men inte alla. Det intressanta är ju inte att höra dem gnälla över hur besvärligt och ont det gör att gå så långt om dan  utan att höra funderingarna och diskussionerna som kommer fram om kvällarna.  Det är  ett par i gruppen som tänkt att de skulle orka göra vandringen till fots men som har seriösa problem med det. En enbent tjej som konstant tjatar om hur hon inte vill vara en börda (may she rest in peace)  och en CP-skadad kille som inte orkar med de andras tempo men alltid till slut klarar det han så ihärdigt påpekat att han inte klarar och så den där asjobbiga expaditionsledaren som man bara vill ge en fet smäll. Hon jagar på alla och tjatar om att de måste öka takten.

Mina läkare skulle inte låta mig åka på en sådan grej. Det vore rent skadligt. Ändå är det omöjligt att inte jämföra sig själv med deltagarna i serien.  Hur fan fixar de det där när jag knappt orkar gå till ottilias lekplats om sommaren. Att jag mindre och mindre benburen och mer rullburen.  Beror det på sjukdomen eller ren lathet. Gör jag mig själv en otjänst varje gång jag accepterar ett nytt hjälpmedel. När det gäller min hörsel behöver jag inte tänka på det.  Min hörsel försvinner oavsett vad jag gör. På mitt opererade öra fanns det inget kvar att rädda eller spara. Det  är så mycket lättare att ta och acceptera. Jämt när jag får ett nytt gång hjälpmedel känns det som jag just gett upp något som om jag tillåtit mig själv att bli sämre och därför bli det. Om man slängde ut mig i öknen och jag kunde gå kanske jag skulle fixa det bättre. Äsch, jag har gått in i väggen så många gånger att jag vet att det inte är så. Jag är en riktig jäkla fighter och jag vet om det.  Man tankarna måste få va lite vara elaka ibland för att man sen ska känna sig tuff igen. Att jag skulle kunna häva mitt sjukdomsförlopp genom att fysiskt protestera mot den är ju en ren önskedröm. Man kanske kan korsa afrikas savann med amputerade ben om man är i topptrim men med min sjukdom är det rätt kört. Det är ju en viss typ av funkisar de skickat ut i öknen men ingen av dem har någon neuologisk sjukdom.

Det händer ju så mycket nu med mig. Det ska ju bearbetas. Det sköna är att jag (i alla fall just nu) kan göra det utan att vara ledsen. Jag mår utöver neurologisk smärta väldigt bra och är lycklig.