Etikettarkiv: ottilia

Inked!

20140214-073348.jpgPå Bali gick man betydligt lättare klädd än i kalla Sverige. Kul att tatueringarna fick synas lite. Jag fick väldigt mycket uppmärksamhet för den på armen speciellt av surferdudes. De tyckte den var ascool. Ja, det är ju bara att hålla med dem. Den är skitsnygg. Jag blev sugen på att göra en till och när det var mulet näst sista dagen slog jag till. Självklart besökte vi lite olika tatueringsstudios och ställde frågorna om hur de hanterar nålarna och hygienen. Vi valde den dyraste och fräschaste.  Sen förevigade jag min dotters vackra namn i meningen ”Ottilia Ava Theolinda, dear child of mine” runt min underarm ihop med ett litet hjärta som hon ritat själv. Min man gjorde detsamma med lät Ottilia själv skriva sitt namn.
20140214-073401.jpgOttilia var med och måttligt intresserad. Det är nog först när hon blir äldre som hon kommer förstå vilken kärleksförklaring det är att nåla fast ett namn i ens hud. Tatueringen på överarmen är förövrigt gjord av Nikkeborg på Galleri 19 !

En lärare för livet…

Just när man tror att man fått grepp om uppfostran. Att man kan bäst och vet mest då bevisar hon att man har såååå så mycket kvar att lära.20120727-143943.jpg

Med krypavstånd till toan är jag nöjd

Så där ja, nu har jag pratat med flygbolaget. De var vänliga men krångliga. Jag blev förstås vidarekopplad flera gånger. Att boka plats nära toaletten som rörelsehindrad kostade ingenting, däremot blev det problem med att jag ville sitta vid min assistent och Ottilia med sin pappa. Det är nämligen tre platser på varje sida av mittgången. Även om vi kunde tänka oss att dela upp oss så att sven och Ottilia satt längre bak i planet så fick vi inte boka så. Lite knäppt, men acceptabelt. Bara jag är i krypavstånd till en toalett är jag nöjd och vi det är vi på rad 3.

Finrummet

20121104-132656.jpg

Igår gjorde jag något kul och kreativt. Jag har aldrig försökt mig på något liknande. Med hjälp av min pysselglada assistent Petra gjorde jag en väggmålning i Ottilias rum. Ett stort träd med stora lila prickar som löv.
Man och barn skickade jag ut på landet för bättre arbetsro. Sven åkte hem till sin syster, som tog med hela högen ungar till farmor. Papporna stannade kvar i Hallsberg med ensamrätt om TVn med fotboll på. Man kan säga att hela familjen fick göra det de allra helst ville.

Vi började med att rita upp trädstammen med blyerts på väggen som vi sedan fyllde i med brun färg. Den bruna färgen lyckade vi blanda ihop av gamla färgslattar. Militärgrönt och lilarött blev en helt okej lilabrun trädstamskulör tillsammans. Det svåraste i hela projektet var utan tvivel att skära till schablonmallarna så de blev jämna och fina. Vi använde en vass rakbladskniv och schablonplast. Det var riktigt svårt att få dem helt jämna. Vi fick slänga många misslyckade alster innan vi var nöjda. Vi tejpade upp schablonerna där vi ville ha dem och duttade på färgen med vanlig disksvamp som vi delat på mitten. Det behövde målas två gånger så innan vi flyttade schablonerna fick vi låta det torka och måla igen. Det tog lite tid men tillfälle att göra nya schabloner efter hand. Till slut hade vi inte mindre än 10 runda schabloner och då gick det fortare.

Det tog mer eller mindre hela dagen att få det gjort men det var väldigt roligt och det blev skithäftigt. Klockan 8 på kvällen var vi klara och helt slut. Ottilia kom hem sovandes från kusinerna. När honvaknade imorse var det riktigt kul att få överraska henne.
Hennes docksäng hade vi också passat på att måla. Sven var en hjälte och lade på en sista strykning när jag och Petra låg övertrötta i soffan efter vårt dagsverk. Docksängen var riktigt tråkig innan, träfärgad med fläckar på. Inköpt på loppis förstås för ett par år sen för typ 40 kr. Nu har den blivit knallgrön istället.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lära sig klockan

 

 

Morgonpigga som vanligt har jag och Otti pysslat denna morgon och gjort en klocka som nu sitter på kylskåpet.  

20120720-094259.jpg

20120720-094315.jpg

Skitjobbigt och alldeles, alldeles underbart!

Helgen har varit förbannat trevlig men förbannat jobbig. Jobbig, för att Sven har yrsel från och till. Jag har fortfarande samma problem som förut med cippen. Blir trött och grinig av att inte föra. Jag har tid hos en ljudingenjör imorgon. I lördags hade vi en sån underbar eftermiddag som hör hemma i en reklam för svensk sommar. Vi var assistanslediga och hängde på uteplatsen hela eftermiddagen. Vi grillade kött (och med vi, menar jag förstås sven) och lekte non stop. Ottilias fantasi var ändlös och jag var på ett sånt utflippat humör att jag började mucka med mjölkpaketet. Precis innan middan plockar Ottilia upp sitt rosa läppsyl och börjar noggrant smörja in hela näsan (även insidan).

-Men Ottilia, varför smetar du läppsyl på näsan?

-Det luktar gott! Mm, jordgubb.

Igår hade vi kalas för sven med familjen. Mycket familj och mycket ljud. Jag älskar att träffa mina käraste men när min hörselnerv hotar med att pensionera sig tänker jag att jag inte borde träffa alla på en gång. Jag vill att det ska bli bra nu. Vilken tråkig sommar om jag inte kan vara med på såna här grejer. En stund tog jag av hörapparaten så det blev helt tysssst. Det var skönt. Så kan man ju ibland göra men det är inget vidare kul. Jag hade i alla fall en ny teckenkunnig assistent som skolades in för fullt. Hon fick hjälpa mig. Efteråt på kvällen testade vi att teckna taktilt. Det var skönt och det gick väldigt bra. Jag avläser hyfsat med en hand nu.

20120702-184318.jpg

Lilla bebis i stora staden

Mitt barn ska resa bort. En hel helg med mormor i den stora staden Göteborg. Det är stort för lillskruttan. Det ska åka karusell, bo på hotell, åka spårvagn och gå på stan. Framförallt ska de köpa glass, det är en viktig detalj som påminner oss om. Igår ringde mormor och pratade med Ottilia om resan. Ottilia fick eld i rumpan och började hysteriskt packa. Hon ropade till mormor i telefonen att hon måste ta med sig sitt täcke. Jag påpekade att det inte fanns plats men förklarade då myndigt att man faktiskt få vika ihop det. (Jaja, hon får väl upptäcka själv att det inte går.) Sen skulle hon in i kylskåpet. För hon skulle packa ner smöret så mormor och hon kunde göra smörgåsar till resan. Förklaringen att smöret hinner smälta i ryggsäcken under natten bet inte så jag fick intyga henne om att mormor är noggrann med sina smörgåsar och därför vill använda sitt eget smör som är bättre än vårat smör. Det förstod hon, klar att mormor inte vill använda vårt skitsmör. Nästa diskussion blev angående en stor glasburk som hon ville ha med. Mormor sa att hon nog inte behöver nån glasburk. ”Jag måste ju ha nåt att samla löv i när vi är ute och går!” När hon hade packat klart hade hon packat ner halva sin utklädningslåda, dockor, ponnyhästar, burkar, prinsessprylar och gud vet vad mer. Jag är kvinna nog att förstå hennes behov glädje i att packa. Hon fick göra det ifred. Sedan förklarade jag att stackars mormor inte orkar bära alla hennes saker. Mormor har en egen väska att bära. Om man är så stor att man får åka med mormor till Göteborg får man bära sin egen ryggsäck och då får man packa den man orka ha den på ryggen. Sen rensade vi bort 80 % av packningen. Kvar blev kläder, ponnyn, snövitbarbie, DVD-spelare, regnkläder, salva och förstås den där viktiga glasburken. (Att hon inte skulle ha tid att plocka löv trodde hon inte på.)

Imorse var det jag som fick en knäpp i skallen. Mitt barn ska till en stor stad och jag kan inte vara med och hålla ett strängt och konstant öga på henne. Jag litar absolut på min mamma men jag får ändå impulsen att ringa henne för att påminna om hur viktigt det är att hålla Ottilias hand när man går över gatan eller att hon inte får äta glass innan maten. Verkligen, det sitter en liten apa i huvudet och knackar på insidan av skallbenet. Men om jag gör det vet jag att min mamma bara kommer skratta. Hon får själv samma tvångsbeteende när jag eller brorsan åker bort. ”Ät inte för mycket så ni får ont i magen och håll nu hårt i handväskan!” I morse kunde jag inte låta bli att pussa Ottilia i hela ansiktet så fort jag kom åt. Helt hopplös var jag men Ottilia var ganska förstående. Det känns som att jag aldrig nånsin kommer få se henne igen. När hon återvänder på söndag kommer hon vara 15 år och spotta på mina skor.

Seriöst, det där är en annan grej jag inte kan släppa: De växer upp för fort! Ottilia har nu börjat rika ögonfransar på sina gubbar när hon ritar. Det är så avancerat att inte ens jag gör det. När hon avslutade ett telefonsamtal med sin lokförarpappa igår sa hon ”Nu får du fukucera dig på tåget. Hejdå!” (Han var i ett hotellrum men det visste ju inte hon.) Jag vet verkligen inte varför jag lägger ner så mycket arbete på att hon ska klä sig själv och städa sitt rum. Hur ska hon då kunna fortsätta vara en bebis för all framtid? Va! Va?

Njuta av det lilla

Idag gick det sä lätt att lägga ottilia att jag gör ett mentalt glädjeskutt. Nu ska jag mysa med en god bok i soffan medan sven tittar på fotboll. Anna Karenina av Leo Tolstoj (uppdelad på tre band). Man får njuta av det lilla när man haft en berg- och dalbanedag.

Lägger in en härlig glassbild på Ottilia som jag tog i samma stund som hon tryckte till på sin tomma glassbehållare. Man ser glasspinnen flyga genom luften.

20120601-065555.jpg

Sagan om kissnödiga barnet och astunga rullstolen

Det finns vissa sanningar som är totalt orubbliga och alltid gäller. Låt oss ta några exempel:

Om det glada gänget inte tar med ett paraply på picknicken kommer det att regna.

Om bussresenären tänder en cigarett kommer den försenade bussen på en gång.

Fallande smörgåsar landar alltid med smöret nedåt.

Barn blir ALLTID kissnödiga när det inte finns en toalett.

Det sistnämna får man som förälder aldrig aldrig glömma. Aldrig! För när man väl gör det hör man orden ”maaaamma, kissnööödig!” Och då kan man enbart skylla sig själv för dålig planering. (Ungefär som när man glömmer röd textilfärg framme och sen hittar den utsmetad på soffan med en överglad treåring bredvid. Då får man också skylla sig själv.)

I helgen skulle vi på kalas och åkte dit med svärmor Anna. Det blev lite bråttom så det där med att kissa en skvätt innan ytterkläderna åkte på glömdes bort. På väg till kalaset stannade vi till vid Willys. Anna skulle köpa en blomma till födelsedagsbarnet. Under tiden satt jag och Ottilia kvar i bilen för man tror ju alltid att sånt där går snabbt. Strax efter att farmor gått berättar Ottilia att hon är kissnödig. Farmors mobil ligger kvar i bilen så jag ber min gullunge hålla sig tills farmor kommer.

Efter en stund förklarar Ottilia att hon nog inte kan hålla sig och blir ledsen. Nåt måste göras. Jag överväger en kvarts sekund att låta henne kissa på parkeringen men jag kan inte hålla henne så hon lär få kiss på kalaskläderna. Vi måste ta oss in till kundtoan på Willys. Hur svårt kan det vara? Ganska svårt faktiskt när rullstolen är isärplockad och fördelad i olika delar av den lilla bilen. Jag lyckas öppna bakluckan där ramen står men den är för tung för mig. Två invandrarkvinnor knallar förbi och jag ber dem om hjälp. En av dem kommer till undsättning och är världens hyggligaste. Lyfter ut ramen och håller den medan jag baxar ut hjulen från baksätet. Jag kryper omkring på asfalten och kommer undefund med hur jag ska få fast hjulen. Sedan tackar jag henne med en lång radda ord. Hon påminner mig om att mitt barn fortfarande är kissnödig.

Jag sätter mig i rullstolen bara för att upptäcka att avståndet mellan bilarna är så smalt att jag måste resa mig igen. Klättra in i framsätet och få ut nyckel och plånbok. Sedan klättrar Ottilia ut själv. Hon är världens duktigaste som alltid när det verkligen gäller. Att ta sig över en parkering med tunnelseende är otäckt speciellt när man inte kan hålla i sin 4-åring ordentligt. Hon höll i min arm medan jag mödosamt rullade mot butiken. När vi kommer fram till dörrarna möter vi farmor. Hon tar Ottilia och springer mot toaletten. Historien slutar torr men trött.

Så, aldrig glömma toalettbesöket innan man sätter barnet i bilen. Det ska jag tatuera in i min handflata eller virka en liten tavla och dekorera hallväggen med.

Jag har en nyfunnen respekt för min man, assistenter, fjärdtjänstchaufförer och familjemedlemmar som baxat min astunga rullstol in och ut ur sina bilar för min skulle. Namaste! Min nuvarande rullstol väger 14 kg, rullstolen jag snart ska få tror jag väger 6 kg. Förstå vilken skillnad det blir för alla inblandade!

 

20120426-070431.jpg

Allt om mitt hjärta

Jag förväntade mig ett tråkigt ultraljud av hjärtat. Där man måste ligga toppless under en handduk, lite obekvämt på sidan och nånting-analytiker tycker in ultraljudspinnen mellan revbenen så gott det går medan vänsterbröstet ständigt är i vägen. Jag har gjort det flera gånger förut och det är inget vidare skoj, men igår var det riktigt intresserant. Jag hade turen att få en ung nånting-analytiker som gärna berättade om allt han undersökte. När han hämtade mig och ass. Malin i väntrummet undrade vi båda vad det var för människa. Malin reagerade på att han var täckt av tatueringar och ringar i alla öronen. Jag reagerade på att han hade sina byxor uppkavlade till knäna. Vilken rebell! Han var verkligen hur trevlig som helst. Ung och entusiastisk över hjärtundersökningar.

Jag frågade på som vanligt och han svarade gladeligen. Helt plötsligt blev en smått obehaglig undersökning en högintressant föreläsning i mitt eget lilla hjärta. Jag fick till och med en bild att ta med mig hem! Jag var tydligen den första som någonsin bett om en och jag trodde ju knappast att jag skulle få en.

Efter den undersökningen fick vi vänta en och en halv timme till nästa. Den vid flåsmaskinen och jag hade samma övertrevliga sköterska som sist. ”oooooch utututututututut oooch ininininininin, nukanduandasvanligtigen, tack tack!”

Det riktiga resultatet får min läkare om några veckan men det såg bra ut. Min lungkapacitet var till och med bättre än sist jag gjorde testet för 2½ år sen. Det måste bero på att jag har barn. Inte för att jag springer efter henne utan för att man ständigt drar efter andan när man upptäcker att hon balanserar på soffans ryggstöd.

Idag ska vi fotograferas och självklart blev hon påkörd i rutschbanan igår så att hon slog en kullerbytta i sanden och skrapade sig på näsan. Men, jag har hört att det är så det ska vara när man är fyra år. Det är bara så typiskt. När jag var 6 år och skulle vara brudnäbb första gången klippte jag av mig allt mitt midjelånga hår en tidig morgon tre veckor innan. Det var också väldigt typiskt.

Öronmos

Hm, okej nu ska jag försöka samla ihop mina pannkakade hjärnceller och berätta hur det gått med mitt stackars töntöra. Jag orkade inte riktigt med att skriva igår. Försökte ett par gången men kom sedan överens med mig själv att ge upp.  I förrgår kväll hade jag mig ett litet breakdown. Blev så trött av alla ljud här hemma att jag drog mig undan till sovrummet för lite lugn och ro en stund. Där somnade jag kl. 18.00 och sov mer eller mindre 12 timmar trots att ottilia hade både ögonfluss och öroninflammation. Sven tog hela nattpasset och jag sov som en gris. Ibland är det skönt att kunna ta ur hörapparaterna och få total tystnad.

Jag vaknade av att Ottilia väckte mig 06 och kände mig hundra gånger piggare.  Nu fick sven sova och jag tog morgonen. Innan jag gick till jobbet satte jag igång en film åt Ottilia och sa åt henne att väcka pappa om hon behövde hjälp med något. Vägen till jobbet är en historia för sig som innehåller både apotek och att leta sig genom sjukhuset med blicken fäst vid golvet. Det går jag inte in på nu, men när jag kom fram var jag åter igen dötrött och bländad av starka lampor så jag fick ta hjälp av en kollega att lägga mig i ett mörkt rum. Resten av dan var jobbig för både ögon och öron. Jag ville slå sönder allt som lät, men det gjorde jag inte för det låter så högt att göra det.

Vid 11 hade jag mitt besök hos audionomen Karin. Vad skönt det är att äntligen komma till sin egen audionom. Hon gjorde en tympmätning vilket mäter trycket i trumhinnan men trycket var normalt.  Crap! Då lyssnade hon på hörapparaten och tyckte att ljudet var lite dåligt. Hopp! Jag hann sitta och vara lättad en stund medan hon hämtade grejer, lyssnade på nya apparaten och jag fick den i örat men det lät lika illa som tidigare. Ass!!!

Nu är det bara att vänja sig vid det här. Man vet inte så mycket om plötsliga hörselförluster eller vad det beror på. Eventuellt kan den förlorade hörseln dyka upp igen men det är inte mycket att hoppas på. Istället satsar jag på att skynda på CI-operationen och att göra en ny kraftansträngning att få hjälp att lära mig läsa av taktila tecken mer intensivt.

Ottilia berättade en historia förut: Det vad en gång två öron som gick över en väg och de var bästa kompisar… Den ena blev påkörd och då sa den andra `kom nu öronmos så går vi´!

Hon är FAN inte duktig, hon är helt jäkla fabulus!

Jag har inte så lätt att vara glad just nu. Att tvinga sig själv att vara det gör det bara värre. Jag försöker dock fokusera på positiva saker, vara glad när jag kan och ledsen när jag känner mig ledsen.  Idag fyller jag år och det är något glatt. Jag ser fram emot att få paketen som sven ”gömt” synligt i sin öppna garderob och velat ge bort i två dar nu. Ottilia har överöst mig med små paket hela veckan. Papper och tejp är två av hennes favoritsaker här i livet så det har blivit många tomma paket men också paket som innehåller någon teckning, skräp och toapapper. Det knasigaste är man blir lika själaglad varje gång. Gullunge! 

Jag är dock trött i huvudet. Jag trodde att det var fel på ena hörapparaten men nu har jag upptäckt att det är hörseln i sig som det är nåt tok med med. Ska se om jag kan kolla upp det närmare idag. Hur som helst, jag har bestämt mig för att stänga av mobilen. För jag mår inte bra av att anstränga hörseln som jag får göra för att alls höra något i telefonen. Undviker samtal i vanliga fall också men idag stänger jag ner fabriken helt.

Nu vill jag berätta om teatern jag var på härom dagen som var så himla jättebra. Eva Rydmark är dövblind rullstolsförare och har satt upp teatern för uppmärksamma hur det är bristen på stöd från samhället som gör hennes liv svårt mer än den tuffa sjukdomen hon har. ”Jag är FAN inte duktig!” var en väldigt stark och smart pjäs. Jag ville se den när den gick i våras men fick inte tillfälle. Sedan hade jag fördelen att lära känna Eva på familjeveckan i somras. Nu fick jag glädjen att se hennes teater. Hon satt i sin rullstol och tecknade, medan en tolk satt bredvid och tolkade henne. Hon hade även min mick på sig. Emellanåt pratade Eva också. Bredvid gestaltade en skådespelerska Evas berättelse. Det var väldigt snyggt gjort! Det var vissa delar jag inte kunde höra när eva pratade och det inte texttolkades och när det spelades musik men jag fick en kopia av tolkmanuset så jag kan läsa i efterhand. Köpte även hennes diktsamling.