Etikettarkiv: promenad

En promenad med Tiger

20130804-073124.jpgVi går där på en promenadväg i Härnösand, jag och vännen Tiger. Jag vet inte varför hon kallas så, hon bara gör det. Plötsligt rycker elrullstolen till och stannar abrupt. Jag tittar förvånat upp och ser att Tiger tittart lika förvånat på mig. Hennes ledarhund, Henry, tittar också förvånat på mig. I mitt hjul sitter hennes vita teknikkäpp. (Ni vet en sån, vit blindpinne, som vi synskadade känner oss fram med. Jag använder sällan min.)
Vi har två teckenspråkstolkar till sällskap och min assistent som ledsagar mig. De undrar hur sjutton det där gick till.
Vi vet inte. Vi ser ju för fasen inte.
När vi skrattat klart börjar operation ”få-loss-pinne”.
Det går inget vidare. Den sitter fast som i sten.
Jag får hålla Henry, ett får med en labradors hjärna. Jag älskar honom fast han inte är min. Han är en lyckad labradoodlekorsning. (Labrador-pudel.)
Fyra vuxna kvinnor kämpar med att få loss vitkäppen.20130804-073136.jpg
Det slutar med att jag får resa mig så de kan plocka loss hjulet och få loss den. Det är inte längre en rak käpp, den är väldigt PTH. Då börjar nästa operation. Operation ”böja-pinne-tillbaka.” Fyra vuxna kvinnor försöker böja pinne. Jag fortsätter gosa med Henry. Min assistent lyckas använda metallrören på ett vägstaket för att tvinga teknikkäppen mot rakt tillstånd men slutresultatet är ändå rätt oanvändbart.
Det slutar med att Tiger överger sin vita käpp. Hänger den över styret på en cykel som står parkerad vid kanten.
Vad ska cykelägaren tro? En misshandlad, vit teknikkäpp. Att någon kört på en blind och kastat pinne åt sidan? Att någon misshandlat blind med sin egen pinne och kastat pinne åt sidan?

På hemvägen hänger pinne kvar. Tiger ser pillemarisk ut. Hon har köpt en fet, svart penna på Ica. Hon går fram till cykeln där teknikkäppen fortfarande hänger övergiven. ”Tiger was here” skriver hon på käppen.
Vad kommer cykelägaren tänka nu då?
Att teknikkäppsägaren är lite mentalt störd kanske, med hetsigt humör.

 

 

 

Jag vet inte hur folk orkar umgås med oss som inte hör.

Vi planerar att bygga hus. Innan ma kan välja hus måste man minsann välja en plats att bygga den på. För att veta vad det kommer kosta att bebygga en tomt måste man ta reda på en herrans massa om den där tomten. Finns det något förhandsbesked om bygglov? Hur mjuk är jorden? Behöver det pålas? Är tomten plan? Hur mycket behöver det grävas? Finns kommunalt V/A? Ligger den några elkablar över tomten som måste flyttas? Vad är avståndet till trafikerad väg? Tillräckligt för att få bygga ett hus där? Vad kostar det att anlägga en uppfart? Men det svåraste tror jag är att veta om man ens vill bo där? Vart vill man bo? Hur vet man? Under vintern har vi spanat på ett antal tomter som kan vara ”it!” men det är ju himla svårt att egentligen få en känsla för platsen när det är täckt av snö. Vi har väntat och längtat efter att promenera runt i ett av områdena och känna ”jo ja, här vill jag ta mina söndagspromenader. Den här utsikten vill jag ha från min altan. Här kan Ottilia få leka. Mmm jo, det känns RÄTT!”

Nu kan man väl påstå att våren är här. Igår var det onsdag. Både jag och Sven var lediga och vi tog vår första söndagspromenad. Första område att provpromenera blev Almbro. Det blev inte så där rart och fridfullt som vi tänkt oss för det blåste helt galet hårt. Så där så man fick skrika för att höra sig själv. Jag hade en fixidé om att vi skulle knacka på hos en granne och får tips om bra promenadstråk för rullstol samtidigt som vi synade framtidsgrannen i sömmarna och bedömde hela gatans befolkning utifrån just den här grannen. Sven var tveksam till projektet. Tyvärr var det trappor upp till husen så det blev dessutom han som fick gå upp och knacka på.”Jag vet inte. Det känns pinsamt.” Sa han medan jag buffade honom i rätt riktning.
”Jaja, skit i att det är pinsamt, gör det bara.” Medan han gick upp mot dörren vrålade jag i motvind. ”Fråååga efter en brrra promenaaadväg i områådet. Fråga om de triiiivs här!”
Tack och lov så öppnade ingen. De hade nog tyckt att vi var helt dumma i huvudet. Ingen annan granne var heller hemma. Vi började promenera. Almbro ligger omgivet av åkrar så blåsten var helt sanslös. Till slut kom vi upp till södra bro där skogen tar vid och där var det lite lugnare. Det var terrängkörning deluxe på de där små åkervägarna. Det är mycket roligare att köra på sådana än trafikerade asfaltsgator i stan. Dels så behöver jag inte aktivt ledsagas utan kan gasa på själv. Assistenten hänger ändå med och hugger tag i mig om en bil närmar sig eller om jag är på väg ner i diket. Dels så är det skoj att kunna gasa på och rullstolen studsar hit och dit.
”Teknikern på hjälpmedelcentralen kommer slå ihjäl mig när jag lämnar in stolen på servning. Stackars hjul!!” Vrålade jag i vinden.
”Vaaa?!” Vrålade sven tillbaka.
”Teknikern på ÄSCH DÅ. Skit samma”
”Vaaa?”
”Skit saaamma!” Jag vet inte hur folk står ut med att umgås med oss som inte hör.

 

 

20130418-084126.jpg

20130418-084138.jpg

Vår!

Igår var det milt väder och 10 grader i skuggan. Jag vågade mig ut på en kort vårpromenad. Det går inte att beskriva hur gött det kändes.

Nu krävs det rejäla grejer

Idag ´kände jag starkt att jag ville ut. Ut i den fina härliga höstluften innan den riktiga kylan kommer. Är det stark sol får jag väl glo på marken tänkte jag. (Och det fick jag så fort vi gick motsols.)  Jag ville ut med rullstolen i karlslund.  Sven, Eric, Alva och Ottilia hakade på. Vet ni, det var kallt. Skitkallt!  Vackert, friskt och härligt, men kallt. När jag åkte till apoteket härom dan var det riktigt härligt, men idag var det andra vindar i luften trots att jagt var lika påpälsad. Det dög tydligen inte alls med stickade vantar och och skinnskor. Det skulle varit rejäla grejer. Nu blir det till att börja använda nya vinterkängorna. Jippi! (Jo, jag behöll dem faktiskt när sven kom på att jag nog trots allt behövde dem)

Bilder från vår promenad:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Blev till att begrava sig under duntäcke och elektriska värmefilten när man kom hem.  Jäkligt ont. Sov 2 timmar och orkade sen masa mig upp. Resten av dan blev väldigt lugn. Min största ansträngning var att ordna ett fotbad till sven som överraskning. När han vilade släpade jag fram fotfilar och hela kitet, blåste upp det uppblåsbara fotbadet och konkade 5 stora 1,5l flaskor med vatten och fyllde den med.  Tadaaa!! 

Ottilia tog sig också ett fotbad med pappa när hon kom hem efter kalas hos Anders pappa.