Etikettarkiv: recension

Lost city är inte helt förlorat trots allt

I går var  jag och mina brorsor med respektive och barn på Lost city, Gustavsvik. (Badhus med fem stora rutschkanor, vildfors fylld av små rutschkanor och annan action inomhus) Något som planerades hastigt och lustigt kvällen innan.

Jag kom dit utan att våga ha några större förväntningar på tillgängligheten då det inte stod ett ord om det på deras påkostade och flashiga hemsida. Att åka snabbt, slå sig och nästan drunkna är helt min grej, men eftersom det alltid brukar vara långa trappor till sånt hade jag bestämt mig att fem timmar i bubbelpoolen är fine by me.
Mitt försök att ringa Gustavsvik för information hade inte alls lyckats. Två receptionister stod som två frågetecken och var inte riktigt säkra på någonting när jag kom fram, men så kom en tredje receptionist fram. Hon hade en skylt med texten ”Teckna med mig” och gav mig all information jag behövde på teckenspråk. Fantastiskt! Jag vet inte om jag var mest chockad eller lycklig. Jag fick dessutom ta med mig två assistenter in utan extra kostnad vilket är vad jag behöver för att ta mig ur rullstolen och ner i vattenrutschbanan och sedan ur den när jag kommit ner.

Jag kunde åka tre av rutschkanorna för de startade på ett och samma ställe och dit kunde man komma med en hiss som jag fick låna en nyckel till. Att få tag på den där nedrans nyckeln var trassligt och tog lite tid. Sedan var det inga problem. Den ena assistenten åkte ner före mig i kanan och hjälpte mig upp från banan i slutet, medan den andra stannade kvar uppe och tog med rullstolen i hissen ner och mötte oss. Funkade bra. Jag var orolig innan eftersom jag är känslig för kyla och fått köldchocker vid försök att åka vattenrutschbana de senaste åren. Den här gången gick det dock bra. Det var inomhus och väldigt varmt samt att jag hade tagit med hela sex handdukar inför bravaderna.

Note to self att skaffa knallgröna badmössor till hela familjen innan nästa besök. De kanske tycker det är fult, men det får de ta för när de åker i vildforsen är det mitt enda och stora nöje att sitta bredvid och se dem fara som små vantar i forsarna!

Eftersom jag inte kunde hitta något skrivet om Gustavsvik och tillgänglighet på google inför mitt besök kommer här en tydlig och kortfattad sammanfattning av vad jag uppfattade:

Entré: platt och framkomlig
Omklädningsrum dam: framkomlig men trång handikapptoalett och en konstig matta av plastbitar som knövlade ihop sig framför hjulen. Duschpall fanns.
Rutschkanor: tre av rutschkanorna kan man komma fram till med rullstol men man måste kunna ta sig över en plastkant och ner i ringen man ska åka på. Att ta sig upp ur landningsområdet var svårare. Det var halt och uppförsbacke. Utan god balans och benstyrka behöver man hjälp. Några handtag där hade hjälpt. Klarar man av det var det dock verkligen värt besväret (och träningsvärken dagen efter)
De två äldre rutschkanorna krävs det att man orkar gå i en lång spiraltrappa för att kunna åka. Vildforsen kräver att man ska kunna gå upp för en vanlig trappa.
Bubbelbad: tre trappsteg upp.
Syn: stället ska likna en slags gammal stenruin i djungeln och därför är det ganska mörkt om jag utgår från min egen syn. Det är stämningsfullt och snyggt. Rekvisitan är roligt nog väldigt taktil. Man kan känna på ytorna som ska föreställa stora stenblock. Hårda, kalla och skrovliga. Det finns också olika stenfigurer på vissa väggar.
Hörsel: herre jävlar, vilken ljudnivå. Det är så det är på badhus. Det hör jag ju bara när jag inte var i vattnet och använde mina CI. Jag träffade flera döva som såg mig teckna och kom fram. Kul! Det enda ljudet man som hörselskadad/döv missar där är ljudsignalen som dånar när vågmaskinen i badet ska börja.

Riktigt skitkul hade vi!

 

 

Reflexer

Har ni märkt alla hösttecken som smyger sig på? Ett oranget löv här och där, rönnbärsträden är fullpackade, jordgubbsförsäljarna stack för evigheter sen och det har blivit mörkt tidigare om kvällarna.

Bra tid att testa reflexer. Jag har bett plusvardag om ett par stycken och tänkte nu recensera dem. Den ena är egentligen inte så mycket att recensera. Den är mest snygg och lyser i mörkret. Jag tycker sällan att reflexer är snygga. Snögubbar och hjärtan som dinglar i ett snöre från jackan är bra i mörker, men inte så mycket mer. Min nya reflex har jag hängande på rullstolen och den är i form av blommor. Den är fint tycker jag.

 

Jag har också provat en smart liten sak som heter Spoteye. Det är en liten mojäng som liknar måttbandshylsor som man drar ut måttbandet ut och sen trycker på en knapp så dras måttbandet hasigt in igen. I spoteye-hylsan drar man istället ut ett dubbelvikt reflexband som man lite enkelt fäster korsad över rygg och mage. Det ska ersätta reflexvästen. Smart tänkt, för reflexvästar är ju knappast snygga eller behändiga att ha med i handväskan. Spoteye är lätt att använda och smidig. Jag hade dock hoppats att den skulle vara lika användbar i ljud som i mörker för som ser dåligt. Hade bandet varit knallgult eller neonrosa hade jag haft väldigt stor användning för den även dagtid eller i miljöer med halvskum belysning. Då hade jag inför det som arbetsuniform till mina assistenter. Jag kanske får maila ideén till företaget som tillverkar dem. För er andra som mest bara vill använda reflexer för att själv synas i mörker kan ni klicka på bilderna för att komma till deras försäljningsplats på nätet, Plusvardag.