Etikettarkiv: riksfärdtjänst

En riktig tjejdag i Stockholm!

Så kom jag iväg till Stockholm till slut. Min motattack mot förkylningen fungerade riktigt bra. I går hade jag planerat in tid för en lång mysmorgon med Ottilia. Hon var mer intresserad av sin prinsesstidning, men man kan läsa prinsesstidningar med en mamma klängande runt midjan också. Mamma klagar inte bara hon får sniffa på sin lilla bebis hår och hålla henne hårt, hårt. Ja jo, som mamma blir man lite töntig när man vet att man ska vara bort från sitt barn. Vi hade en härlig säng-picknick med alla nallarna, väckte pappa med kaffe på sängen och spelade kort ihop.

Vi fick åka färdtjänstbuss till Stockholm med en trevlig chaufför. Han gick till och med med på att stanna för en kisspaus på vägen. Han stannade till vid Max för han behövde ändå köpa lunch och det behövde ju vi också. Perfekt! Skönt att slippa komma hungrig till huvudstaden.
När vi kom fram till Sjöfartshotellet visade det sig att vårt rum inte var klart. Vi fick låna ett annat rum så länge så att jag kunde ta min tupplur. Rummet var ännu inte klart när jag vaknat så vi lämnade packningen i bagagerummet och begav oss till dagens turistmål: Fotografiska museet. Det var hyfsat varmt ute och enligt kartan låg museet på en parallellgata nära vårt hotell. Vi konstaterade att vi nog skulle klara av att gå dit och började gå. När vi gått en bit upptäckte vi att även om de två gatorna gick väldigt parallellt så var gatan vi var på typ 30 meter högre upp än andra gatan. Passagerna som enligt kartan fanns mellan dem båda var trappor. Det var bara att knalla tillbaka ner till slussen och gå den vägen. Där råkade vi hamna på den sämre sida av vägen. Vi hamnade mellan saltsjöbanan och trafiken på en smal stig full av gyttja. De regnade och var mörkt och halt. Jag såg ingenting utan bilarnas och tågets lampor. Till slut kom vi fram.

På fotografiska hade de en utställning med Christer Strömholms verk. Jag är ett fan sedan studietiden. Utställningen var fantastisk. Jag älskar inte allt han gör men hans dokumentation av hur det var att leva som transa på 60-talet i Paris är otroligt stark. De starka spottarna gjorde det emellanåt svårt att se men det mesta gick bra eftersom ljuset var riktat mot väggen. Det jag inte kunde se syntolkade Elin till mig. Efteråt tog vi en fika i museets fancy bistro. Som alltid när vi fikar så beställer vi två olika saker och delar på båda. Vi beställde en fancy björnbärspaj och en fancy kladdkaka som de kallade för något franskt vi aldrig hört förut. Kaffet var nyrostat, sofforna mjuka och allt var väldigt gott. Fancy schmancy!

 

20121123-173802.jpg

20121123-173809.jpg

Att ta sig hem gick betydligt lättare än att ta sig dit. Nu var vårt rum klart och det visade sig vara värt att vänta på för det var jättestort och väldigt väl anpassat för rullstol. Vi snackar titthål i dörren i sitthöjd, stort badrum med anpassad toa och handfat, spegel i bra höjd, duschstol och duschtvålen placerad så man når den. Sängen har dessutom höj- och sänkbar huvudände och fotände. Gött! Här kunde man dessutom som hörselskadad låna en vibrerande väckarklocka men vi hade redan med en egen.

Kvällen spenderades med min bästis Annika som bor i Stockholm. Hon är en sån där vitamininjektion man blir en helt ny människa utav. Vi käkade middag på hotellets restaurang. En ordentlig biff med kryddsmör och smörstektpotatis. Inte illa alls! Sen köpte vi med oss vin upp på rummet och mös i vår höj- och sänkbara säng. En riktig tjejkväll efter en riktig tjejdag i Stockholm!

20121123-173818.jpg

En sån där dag, ni vet…

 

 

En tuff, men givande dag går snart till ända. Jag gav mig fan på att jag skulle orka ta mig till jobbet idag efter två smärtsamma vilodagar. Ångesten är den trogne följeslagaren. Jag var skakig och trött men hade mindre ont än tidigare. Jag kunde inte äta frukosten själv utan behövde hjälp. Det kändes jättejobbigt. Jag kröp ner under värmefilten och tyckte synd om mig själv en stund. Den var fruktansvärt skön att mysa under och vi hade lite svårt att skiljas åt. Jag orkade mig iväg i alla fall och när jag väl var på jobbet rullade det på lite lättare. På jobbet hade de satt upp en klädhängare i min höjd. Yey! Det var först förra veckan som jag kom på att be om en trots att jag använt rullstol på jobbet i typ ett halvår. Ha! Skönt att ha jobbgöra att fokusera på. Jag pillade med photoshop och indesign mest hela förmiddan.
Hem
Vilade så gott det gick med ångesttankar

20121011-221929.jpg

14.30 skulle arbetsterapeuten komma på hembesök. Assistenten skulle börja först kl 15.00 så jag satt i soffan, redo med med varseblivningsdosan (som vibrerar när dörrklockan ringer) i högsta hugg. Lite senare vibrerar den. Det tar tid att få igång elrullstolen och när jag väl kommer till dörren är hon borta. Jag sätter mig i soffan igen och väntar. När assistenten kommer är jag en liten gråtande flicka och det värsta som kan hända i världen är att jag inte hinner öppna dörren för arbetsterapeuten. Skönt att böla ut all ångest även om det blev över en fånig petitess. Det är väl oftast precis så bamsetårarna kommer. Man är skitledsen för att man är trött, har ont och inte kan äta själv men gråten kommer över att man inte hann öppna en sketen dörr för en arbetsterapeut som inte får ett dugg ont av det.

20121011-221942.jpg

Lite senare ringer en färdtjänsthandläggare som ska utreda om jag är behörig till riksfärdtjänst med specialfordon inför en resa jag ska göra till Stockholm i november. Hon vill veta exakt vilka mina svårigheter kan bli om jag ska resa till en annan stad om vintern. Istället för att tänka positivt blir man tvungen att vända ut och in på sig själv och bli den totala pessimisten. Förutse alla faror som kan uppstå om man skulle försöka sig på resan ensam med tåg. Allt man inte skulle klara av att göra utan just ens egen personliga assistent. Alla problem, alla svårigheter och alla tänkbara motgångar som kan drabba en.
Efter att ha hållit mig upprätt i kragen en hel dag får jag vältra mig i pessimism så det väller över åt alla håll och kanter. Och gissa vad, det är rena terapin för när jag är klar känner jag att jag är stark ändå som vågar resa och orkar jobba med smärta, ångest och allt. Min assistent har teckentolkat hela samtalet (för handläggare kan verkligen inte använda andra kommunikationslinjer än telefonen även om de ringer till en gravt hörselskadad person.) Jag har fått veta att jag kommer bli beviljad riksfärdtjänst med taxibil. Det  underlättar min resa väldigt mycket och det känns som värsta segern.

Ottilia kommer hem. Vi leker att vi fiskar en stund och myser i soffan. Till kvällsmat gör jag blomkålsmos med getost i och stekt korv. Shit, vad gott det blev!