Etikettarkiv: schema

Nästa steg

Nu har vi ett nytt, kanonbra assistansbeslut. Då kommer nästa steeg: schema. Jag hade förberett ett utkast som förslag på nytt schema som jag arbetat med några veckor och var hiskeligt nöjd med till slut. Det skickade jag ut till assistenterna. Reaktionerna var… blandat. Somliga var nöjda, somliga inte, andra fick lätt panik. Jag hade inte riktigt lyckats, men det här var ju bara ett första försök och början till kommunikation. Sex personers viljor ska in i ett schema. Kill your darling som man brukar säga. Det var bara att slakta första utkastet (inte assistenterna) och arbeta om det i nya riktningar. Jag jobbade med det hela kvällen igår fram till 23.30 och fortsatte så fort jag vaknade kl 06 i morse. Detta schema som nu gjorts bedrövligt många upplagor av har nu fått  ett namn: Yoda. På min dator finns opraktiskt nog ett helt hav av kvarlevor från gamla scheman och jag behövde ett kungligt namn för att det nya schemats upplagor från alla gamla.

Det är kul att göra schema tycker jag. Uppgivenhet och ilska är inte så kul, men som arbetsledare känner jag att det är känslor som måste få finnas samtidigt som det behöver vändas till konstruktiv kritik som jag kan använda för att få till ett bättre slutresultat. Så, jag gör alla en tjänst och tar inte åt mig utan försöker se vad det är som behöver ordnas till. Så länge jag känner att jag har möjligheter, istället för stängda dörrar framför mig känns det här spännande och kul. Det som kommer ut i slutändan kommer troligtvis att göra våra liv betydligt bättre på flera sätt och det driver mig framåt. Jag vill verkligen att mina assistenter ska känna att jag bryr mig och gör allt för att de ska trivas med sitt jobb hos mig.

Vi får se om jag lyckas.

Sex nyanser av svart

Idag har jag varit på ortopedtekniska kliniken och beställt vinterskor efter att ha köat ett par månader. (Plusgrader i tre veckor till pleeeease!) Att beställa skor där kan vara en riktig utmaning för man får dem verkligen skräddarsydda efter dina önskemål och behov men man får bara se de olika modellerna på bild. Sen ska man välja materialet skorna ska göras i och då får man en stor snurra med läder och mocka i en mängd nyanser. ”Jag har aldrig sett sex nyanser av svart förut” sa min assistent efteråt. Nä, svart brukar ju bara vara svart liksom.
Jag gjorde det dock väldigt enkelt för mig. Ortopedteknikern hade redan valt ut en modell som skulle passa mig bra utifrån mina breda fossingar och begränsade motorik. Jag sneglade på de andra modellerna och bestämde mig snabbt för att det var skönt att slippa välja. När jag skulle välja material valde jag bara den chokladbrunaste av alla chokladbruna för jag det hade jag bestämt sen innan. Vid val av sula så fanns det bara en med tillräcklig bredd för ankfötter. Bra. Vi var klara på en kvart typ. Förra gången tog det mig en timme att välja allt det där.  

Jag kommer verkligen inte ifrån det där med att ha beslut idag ändå. I min mail inbox väntade nyheter från min assistanssamordnare. Assistansen i november är svår att få till för timmarna vill inte räcka och jag överkasserade dessutom mitt assistansbeslut med tio timmar förra månaden vilket jag måste ”ta igen”. Jag måste plocka bort ca 45 timmar från schemat kommande månad för att inte överkassera mitt assistansbeslut om jag inte ska ”låna” timmar från december. Hur biiiiip ska det gå till? Jag ska välja ut 45 timmar i november då jag inte ska behöva hjälp med något. Jag säger bara en sak: tur att man inte är ensamstående!

Dags att trolla med knäna…

Inprogrammering: dag 1

Igår var det dags för inprogrammering av cippen ( cochleaimplantatet). Jag har haft konstant ångest inför det i tre veckor och varit helspattig. Imorse hade jag ingen ångest, jag vara bara skitnervös och gjorde inget vettigt av nåt. NÄr jag kom till sjukhuset kände jag mig dock coollugn. Där är jag väldigt hemma.

Dagens schema började med en kort undersökning hos öronläkaren. Inga konstigheter alls. Lagom till mötet med ljudingenjören och audionomen kom sven för att hålla min hand. Alla elektroderna fungerade som de skulle. Ingenjören testade olika kanaler fram och tillbaka. Det lät som ett hörseltest men skrapigare och instället för piiip lät det Boing.

Till slut var det dags att koppla in det riktiga ljudet i rummet. De första ljuden upplevs väldigt individuellt fick jag veta. Själv hörde jag inga ljud till en början enbart efterklangen vilket lät boing boing boing. Min assistent filmade det hela. Jag lade upp det på youtube men när jag såg det från datorn kunde jag bara göra hur jag skrattande och gråtfärdig sa vad hemskt vad hemskt. Nu är klippet inte offentkligt längre. Jag ska bränna det på en skiva och titta på det i TVn där jag har slinga först. Sedan kanske jag lägger upp det här.

Åter till inprogrammeringen.Till en början hörde jag inte ens skillnad på om någon pratade eller om han hostade eller flyttade på stolen. Allt lät bara skraaap boingboingboing. Jag blev väldigt trött i huvudet. Även när jag tagit av cippen då vi hade paus orkade jag inte lyssna. Sven tecknade med mig vilket var så otroligt skönt. Ändå började vi väldigt försiktigt idag. Framöver kommer jag ständigt behöva tänja på obehagsnivån volymmässigt men idag var tanken att jag inte skulle behöva det. Även om alla ljud var ytterst obehagliga idag var de ändå på en behaglig nivå, inte starka alls.

Efter lunchen hade jag en timmes ljudträning då jag fick göra olika ljudövningar med audionomen. Jag skulle görst bara särskilja olika ljud: pling i ett glas, papper som prasslar och knackningar i bordet. Jag kunde inte höra skillnad på ljudet men på efterklangen. Olika sorters boing alltså. Röster gick snart lättare att urskilja även om det var omöjligt att tolka vad som sades. Rösterna lät verkligen inte rätt de heller. Med hörapparaten hörde jag dem på högerörat medan de lät väldigt mörka och förvanskade i andra örat. Som när kidnapparen ringer och meddelar att du ska betala hundra tusen dollar om du någonsin vill se din dotter i livet igen. Den biten var ju ganska underhållande eftersom det då bara var kvinnor i rummet. Utan hjälp av happen lät rösterna mest som ett surr följt av boing-ljud.

Under ljudträningen fick jag också prova försöka höra skillnad på korta och långa ord, upprepa vad som sades (årets månader), lyssna på när audionome läste en saga samtidigt som jag själv läste den. Hon poängterade alla ljud hemma är ljudträning. Jag måste lära mig känna igen alla ljud från början, även oljud. Att jag har hörsel på andra örat hjälper ju väldigt mycket. Än så länge är ju ljudet från cippen bara störningsljud när jag har happen (hörapparaten) på mig. Jag måste emellanåt ta av mig happen och och träna implantatet ordentligt.

Det känns som om ljudträningen gick jättebra. Jag kände mig väldigt nöjd. När jag var på väg hem fick jag dock mer eller mindre panik. Panik över hur mycket jobbiga ljud det kommer bli nu och panik över att inte assistenterna kan teckna. Efter att ha terroriserat mitt assistansbolag med ett hysteriskt samtal med assistenten Petra som tolk och bölat och skällt i min mans famn lugnade Petra ner mig. Påpekade att det här nog var spänningen som släppte efter att väntat på implantat i 3 år. Så sant så sant. Det är helt okej att bli lite psychobitch en stund om man sen kan rycka upp sig, be alla inblandade om ursäkt och inse att det inte är så jäkla farligt som det i stunden verkar. Det är föresten lite orättvist att man ska behöva göra det här just när man har PMS. Not fair!

Jag hade cippen på större delen av eftermiddag tills jag inte stod ut med huvudvärken. Bra jobbat. Nu kan jag klappa mig själv på ryggen lite och säga ”jaha, det där var första dagen på resten av mitt liv. Skönt att den är över.”

20120306-085254.jpg