Smärtan och ångesten går hand i hand

Jag hatar det här. Jag har ontontont och ångest. De går hand i hand och roar sig på min bekostnad. Medan Ottilia är på dagis känns det idag som om jag bara står ut med livet. Allt känns pyttigt jämfört med smärtan som just nu känns som om nån parkerat en bil på mina armar och ben och lämnat den där. Blir det ett frida-avtryck i golvet nu? Som en förlamad snöängel utan vingar? Okej, det är jävligt just nu, men det kommer kännas bättre när jag sovit. Jag ska sova tidigt idag. Jag längtar tills Ottilia kommer hem. Jag längtar efter att kramas med hennes medan hon frånvarande tittar på disney-kanalen eller berättar om sin dag på dagis. Det är lätt att glömma bort att det oftast inte är så här illa. Att de flesta dagarna ändå är bra dagar, men när det väl är riktigt jobbigt måste det få vara jobbigt. Alla optimister kan gå och gräva ner sig idag.

Sommaren har varit tuff och nu har min psykolog raserat mina försvarsmekanismer jag var så lyckligt omedveten om. Som det där med att ett husbygge skulle fixa allt. Som om smärtan skulle försvinna då, som om jag skulle få nattassistans per automatik, som om ångesten bara skulle försvinna. Husplanen tjänstgjorde som ett projekt jag lade all min energi i för att få en känsla av kontroll. Ett hus vore bra men inte mer, ingen fantastisk lösning på allt. Det skulle inte göra mig frisk. Jag kommer aldrig någonsin bli frisk. Jag får klara mig ändå.

Nattassistans får man inte så lätt. Om man har förmågan att trycka på en larmknapp kopplad till hemtjänsten får man det istället. Bara tanken på hemtjänstarbetarna i mitt hem igen får mig att störtgråta. Jag har tydligen inte alls bearbetat hur hemskt det var med deras hjälp innan Ottilia fick assistans. Nya människor som traskade in genom vår dörr varenda kväll, Ottilia som plötslig blev rädd för vuxna och myndigheter som bara inte ville lyssna. Fy faaan! De trampade ner det finaste jag har, mitt barn. Nu är hon sig själv igen och de är inte välkomna. Okej okej, jag vet. Jag kan inte förutsätta att allt ska gå åt skogen bara för att det gjort det tidigare. Jag borde lita på att samhället finns där för mig, men jag är rädd.

När soctanterna kommer och kikar in

Har börjat ta insomningstabletter och de två senaste nätterna har jag sovit såå åh såå mycket bättre.

Igår hade jag hembesök av Socialtjänsten. Det låter ganska otäckt va? ”Soc.” klingar ju väldigt negativt hos de flesta och väcker lite panik hos föräldrar. Men deras jobb är ju inte i huvudsak att komma och ta barn ifrån dysfunktionella föräldrar. Socialtjänstens uppgift är ju att hjälpa till och alltid se till barnets bästa. Ibland innebär det ju att skydda barnet från dess föräldrar, men det är en sista utväg. Det kändes otäckt första gången man skulle träffa dem. Då var Ottilia ett år gammal och jag ansökte om hjälp att ta Ottilia till dagis under den kalla delen av året. Man tokstädade innan och fick nästan hjärtstillestånd när man fem minuter innan upptäckte bananfläckar på Ottilias tröja. De. Får. Inte. Ta. Mig. För. En. Dålig. Mamma! Nä, det var ju ingen fara. När de gick därifrån kände jag mig som väldens bästa förälder. Att man ber om hjälp tyder ju på att man är en bra mamma och med god självinsikt som prioriterar sitt barns bästa.

Hur som helst, jag har idag assistanstimmar både för mina privata behov och för mina behov som mamma till Ottilia. För att jag ska kunna vara en bra mamma behöver jag hjälp att knäppa knappar, borsta hennes tänder, se och höra vad hon har i görningen, skära hennes mat, ta henne till dagis m.m. Man får assistans beviljat för ett halvår i taget och har inte samma inflytande som över assistansen man får från försäkringskassan. Man får inte välja assistansbolag själv eller utförare. Jag har mina assistanstimmar för den tid då Sven jobbar kvällar eller helg, när han vill utföra en fritidsaktivitet på egen hand som att gå till gymmet eller när jag och Ottilia vill utföra en fritidsaktivitet ensamma som att gå till lekparken. När han är hemma behöver vi ju inte assistans.

Det där med att man inte har något direkt inflytande är väldigt dåligt. Vi hade väldigt mycket problem innan soc. godkände vårt nuvarande assistansbolag som utförare. Innan tvingades vi ha hemtjänsten som utförare trots att de själva sa att de inte kunde ta ett sånt uppdrag, vilket innebar att vi hade nya människor i vårt hem varje kväll som sven jobbade och personen som tog Ottilia till dagis var hon rädd för. Vi fick inte bestämma vem det skulle vara. Ottilia mådde jättedåligt och som mamma var det ju en enda lång mardröm. Nu har vi det istället jättebra. Ottilia är en glad unge igen och vi är en välmående familj. Vi har tre barnkära assistenter som vi själva valt och en tjej som tar Ottilia till dagis om mornarna när jag jobbar förmiddag. Deras uppgift är inte att ta hand om Ottilia åt mig eller ta över föräldrarollen. De hjälper mig när jag hjälper Ottilia. Vissa moment får de göra åt mig som att skära hennes mat men det är jag som ser till att Ottilia äter. De finns där som ett stöd. Gör Ottilia t.ex. något hon vet att hon inte får och jag inte ser det är det inte assistentens roll att att banna Ottilia. De ska i första hand uppmärksamma mig på situationen om inte stundens allvar kräver annat. Safety first.  

I går hade jag ett bra samtal med den nya handläggaren. Det är den femte handläggaren vi har men hon verkar väldigt bra. Hon har varit medhandläggare tidigare och kan vår story. (De jobbar alltid i par.) Så länge jag får behålla henne behöver jag inte oroa mig för att de drar ner på Ottilias timmar än på några år. Det känns bra. Men visst städas det ordentligt här hemma inför deras besök även nu, 3 år efter deras första besök. ”Oj, sand under hallmattan. Då är de bergis knarkare hela bunten!!”