Etikettarkiv: sorg

Minnen av Malin

20120730-132727.jpg

Igår var en ledsam dag. Då hade det gått exakt ett år sen min vän Malin dog. Jag skrev ett långt blogginlägg som aldrig kommer publiceras. Jag håller det för mig själv. Efter jobbet åkte jag och en god vän till Nikolaikyrkan och tände varsitt ljus. Det kändes så fruktansvärt skönt att få göra. Jag bär fortfarande på en ilska kring de motgångarna Malin mötte i slutet av sitt liv, men just nu vill jag bara tänka på de fina minnena jag har av henne. De minnena får inte missfärgas, de får inte drunkna i orättvisan.

En solros för Malin

Min semester börjar inte förrän nästa vecka men det känns som om den börjat lite halv redan nu. När jag tittar i min kalender på veckans uppslag är den nästan tom. Här brukar vara fullproppad av möten med handläggare, sjukgymnaster, samordnare och annat som hör funkislivet till. Den här veckan har jag bara jobb, ett besök hos ljudingenjören och ett hembesök av fru psykolog. Det känns väldigt lagom. Jag satsar på att inte behöva boka in något mer heller. Förhoppningsvis är det precis vad jag behöver.

Idag har jag föresten gjort något väldigt rehabiliterande och spontant. Jag åkte iväg med ass. Elin till plantagen och köpte lite smultronväxter. De är nu planterade en fyrkantig zinklåda på vårt altanbord. Det gick väldigt enkelt och snabbt att göra. Jag köpte också en solros och planterade i en genomskinlig vas. Den ska jag sitta och titta på i sommar när jag tänker på minnen av min vän Malin. Det var hennes favoritblomma. När vi planterade den kom en liten, liten fågel och satte sig precis bredvid. Hon satt där en lång stund och bara tittade. Totalt orädd! ”Det är säkert Malin” sa Elin. Tja, kanske det, kanske. Det är en rar tanke om inte annat.

Sådana tankar är bra att hålla kvar inom sig för om man känner sig glad av det, spelar det egentligen ingen roll om det är sant eller inte.

20120702-184405.jpg20120702-184437.jpg

20120702-184453.jpg

20120702-184526.jpg20120702-184533.jpg

20120702-184540.jpg

Ge mig en liten tomte

Fasen! Jag ska på minnesstund för en god vän på onsdag. Min sorg föär henne är inget jag skriver om här i bloggen. Det ligger för nära mitt hjärta, för privat.

Det är körigt med min tolkbeställning till den dagen. Till att börja med har min beställning försvunnit fick jag veta igår och gjorde en ny. Men nu känner jag mig osäker på alltihopa. Under minnesstunden vill jag förstås ha texttolk. Under fikat har jag bett om dövblindtolkning. Jag kanske borde bett om skrivtolk då också? Jag hatar skrivtolk i sociala situationer men det är det bästa om det är mycket tal.

Man borde ha en egen tomte som tog hand om alla såna här beslut för är man dövblind måste man veta exakt vilken hjälp man behöver, även om man inte har någon aning. Precis när man var nybliven mamma och morskorna på BBs standardsvar på ens frågor var ”Du är hennes mamma så du vet ju bäst! Du har kännt henne längst.” Jag har ju kännt henne en dag och då har hon mest bara sovit! Det svarade jag och tryckte på alarmknappen igen så fort morskan gått.

Hur som helst: Ge mig en tomte! (Jag ska döpa honom Göte.)

Fröjdefull jul med lite sorg i kanterna

I torsdags kom CI-samordnaren in till mig på jobbet. Det blir operation den 8 februari. I början av veckan meddelades jag att jag skulle få vänta till slutet av februari. Det hela hängde på att jag skulle hinna bli röntgad och så. Då ringde jag röntgenmottagningen via textis och fick prata med en väldigt vänlig sköterska som lyckades klämma in mig dan efter annandagen. Då meddelade samordnaren att jag kanske kunde få operationstiden den 8 februari om jag hann gå och vaccinera mig innan thailand. Det gjorde jag ju förra veckan så då hännmgde det endast på kirurgernas samtycke och i torsdags fick jag alltså klartecken från CI-teamet.

Jag fick välja färg på processorn (svart) och ställa frågor. Det kommer komma en massa papper med posten medan jag är i Thailand men de får jag väl läsa när jag kommit hem igen. Jag blev riktigt fröjdglad och lättad. Skönt att slippa vänta när man kommit hem.  Senare vände dock känslorna håll och blev betydligt ledsnare fast jag inte kunde identifiera dem.  Som om jag kände att någon stod och sågade av ett litet ben någonstans i kroppen utan att jag kunde känna var någonstans. Knas när man kämpat för något och aldrig riktigt trott att det skulle bli av. Då blir man helt chockad när allt början falla på plats.

Jag har firat jul med familjen och haft trevligt. Gått undan och gråtit av mig emellanåt. På julafton när jag skulle ta en tupplur jagades jag av minnen, bra minnen som ändå sved lite,  som när jag var 13 och min syster skrev ner texten till vår favorit Backstreetboyslåt så jag kundes sjunga med.  Nu fattade jag att jag nog faktiskt sörjer. Då blev allt så mycket lättare att tas med.

Igår kväll när vi firat klart julen, kommit hem och mös i soffan, jag och sven. Då pratade vi om det. Att förlora hörsel  har varit så stor del av mitt liv.  Jag känner mig ledsen vad det gjort mot mig som person. Allt jag missade när ottilia började prata smärtar helt oerhört. Att jag nästan avskyr musik som en gång var mitt största intresse. Aj!

Idag vaknar jag och mår så mycket bättre! Nu kan jag nog faktiiskt lämna det där ledsna. Surt att jagt skulle behöva vara ledsen på julen i år igen men det gick bra ändå. Det har varit en väldigt trevlig jul.  Nu ska jag gosa med mina unge framför TVn en stund och njuta av att ha henne för mig själv,  innan hon kommer på att hon har en massa nya fina leksaker att leka med.

GOD JUL!!!