Etikettarkiv: spasmer

Man får tappa bort det man inte orkar med ibland

Jag har upptäckt ett intressant fenomen med mig själv. Nu är jag inte är så stort behov av min hörapparat tappar jag bort den hela tiden. Jag upplever den bara som ett störningsmoment som jag knappt märker av, men plockar ändå av mig den utan att märka det i tid och otid.

Vilken underlig försvarsmekanism.  Jag tror minsann att samma sak hände när jag var 14 och fick mina första apparater. Jag plockade av mig dem i tid och otid utan att märka det själv och stod sedan som ett frågetecken när väl behövde dem till något viktigt.

Intressant!

Överlag har jag tagit mitt senaste hörselbortfall med ro. Jag har vant mig ganska lätt till att bara lyssna med CIt. Har jag slingan går det hyfsat bra. Jag har plötsligt fått svårt att identifiera vissa ljud. De låter annorlunda nu och jag får fråga assistenten vad det var vi hörde. Oftast visar det sig ha varit ett något med motor som en grästrimmer eller ett flygplan. I oktober kommer jag få operera in ett till hörselimplantat. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot det, men jag ser fram emot att väl ha det gjort.

Jag har nog stängt av känslorna ganska mycket. Igår hade jag en riktigt dålig dag funktionsmässigt. Jag började dagen med upprepade spasmer och kunde inte styra armarna tillräckligt för att själv inta min frukost. Varenda rörelse drog all kraft ur kroppen. Sven och Ottilia skulle åka ut på landet. Så fort de åkt kom känslorna som på beställning. Nedstämdhet, rädsla, oro…
Det behövde komma ut. Jag behövde få hata mig själv och mina förutsättningar en stund. När jag intervjuades av NA frågade journalisten mycket om min sjukdom. När jag berättade om hur syn, hörsel och neurologiska funktioner försämras lite och troligtvis kommer fortsätta göra det  så utbrast hon ”Och det säger du bara så där!” som om jag borde sagt det gråtandes till henne.
Det är ju tur att man inte går runt och bearbetar sig själv varenda dag. Då skulle det inte dröja länge innan man inte orkade leva mer. Man samlar upp det inom sig, sprutar sen ut det som en eldsprutande drake innan man återgår till sin vanliga skepnad igen.

I dag började jag också dagen med spasmer, men kände mig starkare i kroppen än igår. Jag vill inte tänka på framtiden nu. Jag vill bara ta tag i en ny utmaning skita i sånt som jag ändå inte kan påverka.
Precis som med hörapparaten som jag ständigt överger.

Som om jag bad om en kopp jävla te.

Ny vecka, ny tag. Det är fortfarande många tillfälliga vikarier här. Det blir en del knäppa situationer. Inte för att de inte gör sitt jobb bra, utan för att man inte känner varandra. Man tippar lite på tå och vet inte hur man ska förhålla sig till varandra. I förmiddags blev det så där absurt så att jag fortfarande sitter och småskrattar  åt det.

Jag hade två möten på förmiddagen, varav ett blir inställt. Lite tid och energi till övers kombinerat med att jag inte var så farligt skakig denna morgon kändes som en bra kombination för att få saker gjorda. Det tog mig ungefär tre sekunder att bestämma mig för att ta mig an min mormors sylåda. Ett påbörjat projekt som blivit isärplockat och sandpapprat i väntan på målning men sedan liggandes efter att alla assistenter blev sjuka. Fram med färgpenseln!

20140224-145104.jpgNär jag använde båda händerna kunde jag hålla penseln hyfsat bra medan assistenten höll i lådan. När jag tyckte att jag täckt hela lådan pekade hon ut fläckar jag missat. När hon vinklade lådan lite kunde jag också se det. Allt gick fint fram tills jag hade en halv låda kvar, då fick jag spasmer i armarna.  Något som händer ibland och är högst otrevligt. Armarna skakar helt galet och jag kan inte få stopp på det utan hjälp. Penseln med vit färg flög all världens väg, studsade mot min gröna tröja och landade på mina svarta byxor. I vanliga fall har jag assistenter som vet precis vad de ska göra. Jag behöver inte säga något, de bara tar mina armar och håller fast dem tills de stannar. Det brukar gå fort. Nu stod vikarien med stora ögon och såg villrådig ut. Då blir jag så där överdrivet artig och säger ”Ursäkta, vill du vara så vänlig och bara trycka ner mina händer här.” Som om jag bad om en kopp jävla te.  Hon svarar lika artig ”Eh ja, men visst kan jag det. Absolut.”

Spasmer är lite som att få elstötar genom armarna. Hemskt obehagligt och otäckt. Knäppt tillfälle att bli överartig. Som om man plötsligt skulle prata om vädret samtidigt som man blir undersökt av sin gynekolog eller får benet avsågat. Overkligt!
Sen var det över. Jag orkade inte måla vidare. Hon fick avsluta och vi talade inte mer om saken.
Absurd, I tell ya!