Etikettarkiv: stubbetorp

inspiration från en gammal däckverkstad

Kvällen och morgonen ute i Stubbetorp ägnade jag mestadels täkt av en skön filt i soffan framför braskaminen småpratandes med husfolket eller spanat efter nya ändringar i inredningen. Man ser andras hem på ett helt nytt sätt när man själv bygger hus. Saker man aldrig lagt märke till annars. Vad som gick för mig här var hur mycket jag och Sven hämtat inspiration ifrån pappa och Annes hus. Den öppna planlösningen . Det geniala i att ha två sällskapsrum, varav den ena ligger intill sovrummen och tjänar som TV-rum,  medan den andra har mysiga soffor framför en härlig braskamin och öppen köksdel. Jag gillar när man kan umgås utan att TV hela tiden är med. Jag tycker om att jag liggandes i soffan ändå har folk omkring mig. Nån som pular i köket, nån som käkar vid köksbordet eller nån som stoppar in ny vedklabb i kaminen. Jag minns hur jag och sven när vi var igång och letade hus satt här och sa att ”det här huset på landet men närmare stan vore ju perfekt.”

Jag är inte uppväxt i det här huset. Eller jo, det är jag visst det, men jag har inte bott här utan i huset bredvid. När jag var liten var det en däckverkstad som min pappa drev kvällstid men maskiner, bilar och högar av bildäck. Än i dag älskar jag doften av däckgummi och bensin. Efter det var det ett tomt hus perfekt för oss ungar att ha hemliga klubbar och disko i. Innan var det ett hönshus.Nu är det ett bostadshus med väldigt bra planlösning.
(Klicka på bilderna för att se dem i stort format)

Vi gör så himla rätt som bygger vårt hus som vi gör, det kommer passa oss. Det är en skön känsla att ha när hela projektet ännu en gång stannar upp. Den här gången är det ett köpebrev som fattas för att vi ska få starta bygget. Ett köpebrev som vi inte ens visste existerade. Mäklaren skickade det till vår bank när vi betalade tomten utan att nämna det för oss och bankmannen tänkte att det där tar nog mäklaren hand om men kontaktade varken oss eller mäklaren. Nu har det legat i deras byrå i flera månader som en stor stoppkloss. Sådana här skitsaker dyker upp hela tiden. Vi skulle börjat bygga i början av hösten. Nu är det mars månad och vi har ännu inte fått börja. Man får fokusera på det man kan påverka och tänka på hur resultatet kommer att bli i slutänden.

När semesterplaneringen blir en extremsport

När man ska ut och resa är det mycket som måste fixas. När man ska ha barn med sig blir det ännu mer och när man är rörelsehindrad blir det ännu jättemycket mer. Nu har jag ju dessutom varit sjuk med min yrsel och inte kunnat gjort allt i så där god tid som jag brukar. Nu mår jag ju bättre i alla fall även om jag har lite lätt yrsel kvar. Bra nog att ge järnet! Det är oändligt mycket som måste fixas. Här är en liten lista så ni får en idé: 20130127-071822.jpg

  • Meddela flygplatsen vilken hjälp jag behöver för att komma upp i planet. De behöver veta miljoner små detaljer om mig och min rullstol.
  • Organisera alla mediciner som ska med
  • Organisera alla tillbehören till CIt. För att få passera säkerhetskontrollen med ett implantat i kroppen måste man kunna visa upp ett speciellt litet ID-kort som hör till det specifika implantatet.
  • Ordna med rullstolen och dess drivaggregat så de inte går sönder på resan. Innan vi åker plockar jag bort allt som är löst på stolen: dyna, joystick, armstöd, batteri m.m. och packar ner i en egen väska som jag tar med mig in i planet.
  • Jag skriver också en tydlig med kortfattad instruktion med bilder på svenska, engelska och spanska om hur man låser hjulen som är lite special. Sätter den i en plastficka på stolen. (Thank you, google translate!)
  • Organisera och servar alla andra hjälpmedel som ska med: hörselslinga, hörapparater, glasögon, solglasögon, iPad…
  • Hamstrar tillhörande batterier och laddare.

Mitt schema för måndag och tisdag är ganska galet. Jag bara måste fixa vissa saker innan jag åker.  I morgon, måndag, ska jag till sjukhuset. Jag har en tid hos ljudingenjören på audiologiska mottagningen som ska programmera om ljudprocessorn till mitt CI. Jag ska även kika in på jobbet och lämna en hög med papper som ska skrivas på av min arbetsgivare och skickas vidare till arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Sen ska jag till jouren och få hjälp att byta ut en stenhård slang till hörapparaten, syncentralen för att hämta ut ett par speciella solglasögon och till ortopedteknik där jag ska hämta ut vårstövlar/ridstövlar.  Pjuh.
På tisdag så reser vi klockan 15.05 från Örebro flygplats. Vi åker hemifrån 12.45. Jag har en tid på hjälpmedelscentralen 10.30. Jo, det är sant. Jag har väntat flera månader på hjälp att ordna anpassat tangentbord till iphone och ipad och så kan jag enbart få tid just den här dagen, men om jag inte tar tiden måste jag släpa med mig min dator på semestern så jag vill verkligen fixa detta innan jag åker.  Om allt bara är packat sen innan och Sven ordnar maten kommer det gå finfint. Bara jag får bestämma allt så…

20130127-072606.jpgJa jo, det blir hektiskt. För att det ska funka måste allt ske efter ett schema så jag inte missar mat och sömn. Just nu har jag tagit en paus i alla förberedelser. Min man hade herrmiddag för sina vänner igår så då åkte jag, Ottilia och assistenten ut på landet till min pappa med familj.  Gud, så skönt att bara lämna alla måsten och åka hem till Stubbetorp en stund. För en stund går liksom luften ur en och man hinner samla nya krafter innan det är dags att ge sig in i matchen igen. Ottilia kommer vi dumpa hos sin farmor på vägen in till stan idag. Sen blir det packning, tvättning och fixning hela dagen. Det känns så himla skönt att kunna packa  Ottilias väska när hon inte är hemma. Att hon får göra roligare saker.

Pjuh, okej. Nu ska jag återgå till mitt lugn här i soffan med min bästis kaffekoppen. När vi kommer fram till Teneriffa ska det bli skönt med lite semester. 😉

20130127-071843.jpg20130127-074400.jpg20130127-074407.jpg20130127-074413.jpg

frostig påsk i Stubbetorp

Jag sitter och tittar ut över ett frostigt Stubbetorp. Det är så vackert att det gör ont ända ut i fingerspetsarna. Solen är på väg upp på baksidan av huset så den stör mig inte alls men lyser upp träden och får altangolvet att gnistra. Theres no place like home!

Pappa och Anne har spenderat påsken i Dalarna så vi tog tillfället i akt och lånade deras hus. Om ni inte redan känner min pappa och hönshuset som de renoverat till enplansvilla ska du veta att det är ett av de mysigaste husen i världen med öppna ytor och öppen spis. Det är dessutom tillgängligt om man inte har friska ben.

Ett miljöbyte var exakt vad vi behövde den här helgen och då är det skönt att man inte behöver åka långt. Mysigt att få träffa Gamma också. Vi startade helgen där faktiskt. Jag, Ottilia och vår nya assistent Emy åkte ut i fredags och hängde hos henne. Jag blev självklart bannad för att jag satt i den där fula ringen i näsan igen. Om hon inte gjort det hade jag frågat ”vem är du och vad har du gjort med min farmor!?” ❤ När jag varit hos Gamma brukar jag tänka att det är härligt att det finns en plats på jorden som man känner till så där väl att inga egentligt förändringar går förbi en. Nu hade Gamma skaffat ny kaffebryggare och det var det första jag såg när jag kom in i köket trots min synskada.

Vi anlände till huset samtidigt som Sven. Det var kallt och jag var trött och hade ont. Halvdäckade under ett täcke framför en brasa i öppna spisen. Sen blev det inte så mycket mer gjort den dan förutom myspys.

Igår, på påskafton kom Svens syster Elsa med man och småttingarna Martin och Patrik ut. Grillade kött till påsklunch. Barnen målade ägg, lekte och busade. Framåt eftermiddan var mina öron kranka, då var det väldigt praktiskt att kunna ta av sig hörselelektroniken och ha en assistent som kan teckna vad som händer omkring en istället.

Jag och Sven avslutade kvällen ensamma och ganska tidigt med varsitt glas rödvin. Slingan och cippen fortsatte ligga övergivna på bordet. Skönt att teckna istället.

20120408-090246.jpg

Blåsippsafari

I lördags gjorde jag nåt jag längtat riktigt länge efter. (Riktigt länge är sen jag kom hem från Thailand.) Jag och Ottilia åkte ut till stubbetorp där jag är uppväxt.  Papsen tog med oss upp i hagen på rullstolstrekking och blåsippsafari, sen gick vi och kramade om gamma lite.  Min älskade gulliga farmor som jag inte sett sen i julas.

Pappa och Anne har förresten köpt en pool och byggt en altan som är större än hela deras hus.  Det blev helt fantastiskt. Jag blev nästan mållös när jag såg  att de dessutom byggt ramper över nivåskillnaderna på altanen.

Efter det har jag haft massiv värk i benen både igår och idag. Totalt skitstörigt men det går nog över till slut.  Jag vet att de beror på att jag gjort något väldigt roligt.

Igårkväll tittade jag på en spännande dokumentär om världens enda trillingar med dövblindhet. Spännande! Jag har en kollega som jobbar med barn som blir dövblinda innan de hunnit utveckla sitt språk och därför pratat om svårigheterna i det.

Sevärd! Här är första 10 minutrarna

Här är alla delar som sammanlagt är ca 50 min: