Etikettarkiv: tiggare

Tiggarna är en påminnelse om att vi EU behöver ta ställning till hur medlemsländer diskriminerar romer

Romerna som sitter och tigger har varit ett hett debattämne ganska länge nu.  De sitter där som en nagel i ögat på de flesta. Somliga blir rädda och arga över att det ska komma fler, andra får dåligt samvete och känner sig hjälplösa. Är de en plåga eller en ögonöppnare? Du kan titta bort och gå förbi, men då har du inte tagit ställning för vare sig det ena eller det andra.

Problemet är inte att de sitter där just nu. Problemet är att de inte kan överleva värdigt i sitt hemland. Vi är med i samma europeiska union vilket gör deras problem till vårt problem. Att de sitter här är en ofrånkomlig påminnelse om det. Att ”kasta ut dem” förändrar inte den saken. Du kan påverka hur vi ska lösa problemet som är lika mycket deras problem som vårat genom att rösta i nästa val. Du kan inte ändra på gårdagens resultatr, men du kan  a l l t i d  rösta i nästa val.

För individen som sitter där på marken kan du med en enkel handling visa solidaritet och medmänsklighet. Är du rädd att pengarna som landar i deras papperskopp inte alls hamnar hos dem som ska ha dem? Tiggarna sitter oftast nära en matbutik eller en matservering så du kan se till att hen inte sitter där hungrig. En hamburgare kostar en tia, en risifrutti kostar typ 7 spänn. I de flesta matbutiker kan man också få med sig en plastsked. Om du ger bort matvaror lägg dem i en genomskinlig fryspåse så de ser vad det är de tar emot. Tills man löst det stora problemet kan du göra den lilla handlingen. Det räcker att du gör det en enda gång så har du med ens tagit ställning.

Annonser

Vann över både tiggerskan och hålet i marken

25 januari

Idag spenderade vi ännu en gudomlig dag vid poolen innan vi tog en taxi till Cha am. Denna gång blev det inte beachen utan andra sidan av stan där det hålls marknad varje onsdag. Vi har haft den som sikte de två gånger vi tidigare åkt till cha am också men har som sagt varit på fel sida av stan och inte hittat den. Men nu kom vi rätt.

I Hua hin och Cha am ser man nästan aldrig tiggare förutom på ibland på marknaderna. Då brukar det kunna sitta en gumma eller gubbe med något funktionshinder på marken och ber om hjälp på thailändska. ( Eller ja, jag kan ju inte thailändska. De kanske ber om glass. Mig får de i alla fall pengar av.) På den här marknaden hittade jag en gumma som tiggde men hon ville inte ha mina pengar utan ursäktade sig snarare och pekade på mina ben. Hon tyckte tydligen mer synd om mig än sig själv. Jag prakade bestämt på henne pengarna. Har man inget bättre i livet än att sitta på marken och tigga, då är det fan synd om en. Jag har ju så mycket pengar att jag kan resa runt halva jorden på semester. Jag kan dela med mig. Efter att vi tjäbblat lite på varsitt språk tog hon till slut emot pengarna. Ha! Jag vann! Mig är den fan inte synd om. Vilken vänlig och osjälvisk själ man är då.

Hittade en del bra krafs, mat, god öl och till slut också en toalett. När vi gick på marknaden deklamerar ottilia att det nu är dags att bajsa och då vet varje småbarnsförälder att det verkligen är nu som gäller. Jag var själv också kissnödig. Vi sprang runt som yra höns innan jag skrek till sven

”Vad har du för plan?!”

”Jag har ingen plan!” Sa emma som upprepade allt sven sa i micken

”Då stannar jag och frågar efter vägen nu då” sa jag och tvärvände. Risken är minimal att man snubblar över en bajamaja på ett nattmarknad i Asien.

Från en försäljare fick vi veta att det fanns toa på tågstationen en bit bort och dit traskade vi hurtigt tills vi kom fram till spåren. Sven lämnade sulkyn hos oss, tog ottilia på axlarna och begav sig. De kom strax tillbaka och behövde toapapper. En stund senare kom de tillbaka och varnade för trappor ner till toaletterna. Ottilia hade bara kissat. Jag fick lämna rullstolen och ta hjälp av Emma att komma över spåren. Jag såg knappt något alls. Vi lyckades krångla oss ner för trapporna också och hittade där nere ett porslinshål i marken.

Ungefär som när blev erbjuden att barbackarida elefant tvekade jag en halv sekund. Hur ska jag klara det här med mina kassa ben? Det är lugnt, jag är en gammal scout, jag fixar det här! Jag fick hålla i emma för att hålla balansen så gick det fint. Under tiden berättade jag för emma hur jag när jag var höggravid pinkade vid väggrenen miss i vintern. DET vad en utmaning det, i Östansjö dessutom.

Vägen tillbaka var lättare för då hittade emma en ramp upp bredvid trapporna. När vi tagit oss över spåren möttes vi av en stressad pappa och ett barn som blivit bajsnödig igen.

 Mammas stora lycka var butiken med pysselgrejer, pappas stora lycka var en kall öl medan han ignorerade mammans entusiastiska utläggning om hennes nya fantastiska pysselgrejer och Ottilias stora lycka var de blinkande, röda klacksandalerna hon hittade på marknaden. I början av resan fick hon se dem som kompisen Engla köpt och började längta hett. Nu är lyckan gjord!