Jag vet inte hur folk orkar umgås med oss som inte hör.

Vi planerar att bygga hus. Innan ma kan välja hus måste man minsann välja en plats att bygga den på. För att veta vad det kommer kosta att bebygga en tomt måste man ta reda på en herrans massa om den där tomten. Finns det något förhandsbesked om bygglov? Hur mjuk är jorden? Behöver det pålas? Är tomten plan? Hur mycket behöver det grävas? Finns kommunalt V/A? Ligger den några elkablar över tomten som måste flyttas? Vad är avståndet till trafikerad väg? Tillräckligt för att få bygga ett hus där? Vad kostar det att anlägga en uppfart? Men det svåraste tror jag är att veta om man ens vill bo där? Vart vill man bo? Hur vet man? Under vintern har vi spanat på ett antal tomter som kan vara ”it!” men det är ju himla svårt att egentligen få en känsla för platsen när det är täckt av snö. Vi har väntat och längtat efter att promenera runt i ett av områdena och känna ”jo ja, här vill jag ta mina söndagspromenader. Den här utsikten vill jag ha från min altan. Här kan Ottilia få leka. Mmm jo, det känns RÄTT!”

Nu kan man väl påstå att våren är här. Igår var det onsdag. Både jag och Sven var lediga och vi tog vår första söndagspromenad. Första område att provpromenera blev Almbro. Det blev inte så där rart och fridfullt som vi tänkt oss för det blåste helt galet hårt. Så där så man fick skrika för att höra sig själv. Jag hade en fixidé om att vi skulle knacka på hos en granne och får tips om bra promenadstråk för rullstol samtidigt som vi synade framtidsgrannen i sömmarna och bedömde hela gatans befolkning utifrån just den här grannen. Sven var tveksam till projektet. Tyvärr var det trappor upp till husen så det blev dessutom han som fick gå upp och knacka på.”Jag vet inte. Det känns pinsamt.” Sa han medan jag buffade honom i rätt riktning.
”Jaja, skit i att det är pinsamt, gör det bara.” Medan han gick upp mot dörren vrålade jag i motvind. ”Fråååga efter en brrra promenaaadväg i områådet. Fråga om de triiiivs här!”
Tack och lov så öppnade ingen. De hade nog tyckt att vi var helt dumma i huvudet. Ingen annan granne var heller hemma. Vi började promenera. Almbro ligger omgivet av åkrar så blåsten var helt sanslös. Till slut kom vi upp till södra bro där skogen tar vid och där var det lite lugnare. Det var terrängkörning deluxe på de där små åkervägarna. Det är mycket roligare att köra på sådana än trafikerade asfaltsgator i stan. Dels så behöver jag inte aktivt ledsagas utan kan gasa på själv. Assistenten hänger ändå med och hugger tag i mig om en bil närmar sig eller om jag är på väg ner i diket. Dels så är det skoj att kunna gasa på och rullstolen studsar hit och dit.
”Teknikern på hjälpmedelcentralen kommer slå ihjäl mig när jag lämnar in stolen på servning. Stackars hjul!!” Vrålade jag i vinden.
”Vaaa?!” Vrålade sven tillbaka.
”Teknikern på ÄSCH DÅ. Skit samma”
”Vaaa?”
”Skit saaamma!” Jag vet inte hur folk står ut med att umgås med oss som inte hör.

 

 

Helt oacceptabelt och inte okej!

Att det är nästan varmt ute är som att ha stor, fet chokladboll framför ansiktet och inte få smaka på den. GE MIG!!  Den här vintern har varit helt oändligt lång. Förra veckan fick vi en varm dag när temperaturen i skuggan klättrade upp till 10-sträcket. Jag vågade då ta en prullenad till haga centrum som ligger ca 500 meter härifrån.  Vilken härlig känsla! Men efter det när temperaturen sjunkit igen och ja… det känns som ett slag i magen.  Att gå runt här och veta att det nästan och väldigt snart är tillräckligt varm för en vårpromenad. I helgen var Sven och Ottilia ute och lekte väldigt mycket.  Åh, så avundsjuk jag var på Sven. Känslan av utanförskap och isolering är inte kul.

Jag får varje dag nån kommentar från en bekant eller kollega i stil med ”Härligt väder nu!” Mmm, jooo, njäää… Det är några få plusgrader på dagen och några få minus på natten. Det är absolut bättre än 20 minusgrader men just nu faktiskt svårare att hantera  när det är så  nära men ändå så långt bort. Men så säger jag inte. Inte förän igår när jag till slut fick mitt psykbryt och slutade halvlåtsas att det här vädret är okej för mig. Att det alls är acceptabelt i min isolerade värld. Men det, mina vänner, innebär att värmen kommer. För det är ju så att när man väl erkänt sig besegrad då vinner man, när man gett upp allt hopp om kärlek hittar man den rätta, när hyresvärlden bytt låskolv på ens dörr då hittar man sin försvunna nyckel och när man får ett hysteriskt utbrott över att vintern aldrig tar slut då kommer våren. Så är det bara. För att markera det ordentligt ska jag ta mig ut idag. Jag ska till frisören och tänker passa på att gå lite på stan. Gå in i en affär, sen några meter till nästa, in där och sen några meter till nästa. Känslan kommer bli att jag varit ute massor fast jag snarare varit inne i butiker en massa och korta små stunder utomhus. Sen kommer våren och jag kommer ha hispat upp mig helt i onödan.

Höstväder och höstkläder

Nu är det höst på riktigt för nu har mina termobrallor kommit fram och på. Jag går inte ens ut till tvättstugan utan vantar och termosar. Brrrr! Här om dagen var jag på stan och fikade med min lillasyster Matilda. Då såg vi vid flera tillfällen folk som gick runt i T-shirt. *ungdomspuckonbordekläsigmummelmumnmelochnublirdomförkyldamummelrättåtdom* Jag vet inte om jag lever i en annan sfär än dem med min känslighet för kyla eller om det är de som bara vägrar att acceptera att det inte är sommar längre. Sådant gör mig rätt osäker när jag ska klä Ottilia på morgonen. Hur många lager tröjor ska hon ha under sin sommarjacka? Vågar jag ta fram hennes termobrallor också eller är det för tidigt för vanligt, friskt folk? Jag tittar på assistentens kläder och frågar om hon frös på hitvägen. Utifrån det chansar jag hej vilt men skickar med extrakläder. Kör mycket på dubbla lager än så länge, fast än jag egentligen vill klä tösabiten i vinterkläderna på en gång.