Etikettarkiv: vinter

Jag blir lite sur på det här

1926886_10152691689952379_8833621788774282644_nEnergin är inte på topp nu. Jag blir trött så larvigt fort. Det är tröttsamt. Jag blir lite sur. Andra åker skidor, bygger snögubbar, jobbar hela dagarna och tränar. Vad för jag? Jag är alltid inomhus. I allt jag gör får assistenten lyfta, stötta och hålla mina armar stilla. Töntigt att alla små enkla saker ska ta energi. TÖNTIGT I tell you! Om nån säger till mig att ta det försiktigare eller ha tålamod kommer hen få en fet smäll. Om jag får slå nån riktigt hårt kanske det känns mer okej att vara trött sen.

Jag har två riktigt intressanta dagar framför mig nu. Jag tänker inte avstå. Det löser sig. Jag får vila när det finns tillfälle då och då.

Annonser

Frida går till frisören

Att vara inte kunna gå ut och vara ute halva året är fruktansvärt jobbigt. Jag tänker inte försöka låtsas som något annat. Nu när jag varit sjukskriven en månad saknar jag verkligen miljöombytet som jobbet ger. Jag känner mig fängslad och frihetsberövad. Å andra sidan behövs det inte mycket för att man ska känna livsgnistan vakna till liv. Idag kände jag den när jag på vägen från ytterdörren till bilen tog tre djupa andetag av isande kall vinterluft. När jag från bilen till frisörsalongen hittade den perfekta  kala fläcken att sladda till på. Trots yrseln som försämras av rörelse så var det värt det. 20130122-121023.jpg

Inne på frisörsalongen får min assistent tolka frisören åt mig. Jag hör henne knappt alls.
-Jag måste berätta en sak innan jag tar av hatten, säger jag.
-Jaha, säger hon.
-Du har en dotter. Hur gammal är hon nu igen?
-Ett och ett halvt nu.
-Okej. Har hon klippt sig själv nån gång?
-Nej. Har din dotter klippt sig själv där hemma? Flinar hon.
-Nej. Jag har klippt mig själv. Jag bad en av assistenterna trimma i nacken.
När hon lyfter på hatten och betraktar trimmerspåret mitt i nackkalufsen. Hon skrattar!  Jo tack, jag är snart 30 och borde veta bättre men det gör jag inte.   Efter ett glas vin får jag sådana där snilleblixtar.

Jag får en überkort frisyr som jag känner mig väldihgt nöjd med. Efteråt får assistenten kila över till caféet bredvid och köpa en hallongrotta till mig. Den mumsar jag på nu för att fira min töntiga lilla livsgnista. Hurra!

Balansgång och rullstolsrally

Jag befinner mig högt upp i manegen på en styv lina. Balansen är det enda som räknas. Hejaropen och appåderna där nere hjälper mig inte om jag faller nu.
Det är lite så det känns nu. Allt kul och viktigt händer samtidigt och jag vill desperat vara med på allt men samtidigt suger min sjukdom musten ur mig emellanåt. Att acceptera att den bestämmer tilltalar mig inte alls men jag kan kompromissa. Jag kan försöka begränsa aktiviteterna till en nivå jag klarar av. Men vad ska man ta bort? Tjejträffen med barndomsvännerna man inte sett på över ett år? Julafton vi med mamma firar redan på lördag? Jobbet? Allt känns ju så skitviktig. Allt halvviktigt har jag redan sållat bort. Balansgång.

Att enbart ligga under värmefilten och vila är väl kanske det bästa för kroppen men bedrövligt för psyket. Vissa saker kan ju lyfta humöret så man inte blir helt blå. Som tjejträffen i söndags med vännerna jag genomlevde hela grundskolan med. På väg ut från Millans hyreshus i Hallsberg efteråt var vi tvungna att gå runt huset för att komma till bilen. Gångvägen var hal men jag gasade lite för att komma fram snabbare i minusgraderna. Rullstolen sladdade till och sen var det bara för den ledsagande assistenten att hänga med för då var det rallykörning med elektrisk rullstol som tog över. Jag frågade henne inte ens om det var okej, hon kunde ju sagt nej! När vi svängde av från gångvägen tog en bred, osaltad infart över. Glashal och fullkomlig! Jag sladdade och busade fram till parkeringen som var översnöad. Det var helt fantastiskt och gjorde ju bara att jag kom fram till bilen snabbare. Well done!

Igår mådde jag istället helkasst. Ont, ångest och elände! Ställde in allt på förmiddan. Orkade mig iväg till julavslutningen för funkisföräldrar men åkte efter en och en halv timme hem. Inte kul att släpa bort Ottilia från sina kompisar för att mamma behöver åka hem och lägga sig.

Balansgång.

 

16 dagar kvar tills vi åker…

Om 16 dagar åker vi alltså till Hua Hin, Thailand. Närmare bestämt hit: http://www.maxxiholiday.com/

Vi är testpiloter för deras handikappanpassade hus.  Det ska bli så skönt att komma iväg på en rekreationsmånad med både familj och assistent. Visst kommer jag spendera mycket tid med familjen men för mig är det inte en vanlig semesterresa med familjen. Vitsen med resan är att få fokusera på min sjukgymnastik och se vad värmen och träningen gör för min kropp.  Vintern brukar vara ett helvete för mig. Jag hoppas att jag kan träna dagligen i deras saltvattenspool. I onsdags var jag hos sjukgymnasten och gick igenom träningsprogrammen som hon tagit fram till mig inför resan. Dettog vuxenhabiliteringen bara ett halvår att ersätta min förra sjukgymnast som bytte jobb i somras. Ett halvår utan sjukgymnastik är mindra bra så nu har jag en del att ta igen.

 Jag ska också hårdträna taktil avläsning i Thailand. Min assistent Emma är egentligen tolk och det tänker jag utnyttja till max. Jag hoppas verkligen att vi ska komma igång och teckna ordentligt allihopa medan vi är där.

Det här ska bli så spännande!