Den här helgen har på nåt vis fått ett tema: reunions! Imorgon, lördag, ska vi samlas ett gäng från gymnasiet och fira att det gått 10 sen vi sågs sist. Eller 10 år sedan vi tog studenten kanske det var. Just det, ja. Hur som helst, träffas ska vi. Jag kan inte säga att jag är nervös men lite ångestladdad. Jämt när jag träffar folk jag inte träffat på länge känns får jag en lätt schizofren
känsla. Som att det inte är jag som sitter där i den där rullande stolen. Nej nej, det är nån annan mupp. Sist jag träffade mina klasskamrater från gymnasiet var jag värsta partyapan som dansade på bordet på krogen. Det är förhoppningsvis deras minne av mig. När jag träffar dem så kommer det att ersättas av rullstolsflickan. Men okej, jag kommer nog över det. Det vore helt galet om jag började undvika folk för att deras minnesbild av mig inte ska förändras. Förövrigt så kan man ju vända på det och tänka på hur fjantig man var som 18-åring. Det kanske bilden som folk har av en och som 28-åring har ju hunnit bli lite klokare.
Så här 10 år efter studenten kommer ämnet ”reunion” upp titt som tätt. Folk verkar gå på sina reunion för att se vem som tappat mest hår, vem som fått barn eller vem som tjänar mest. Jag hoppas vi slipper bry oss om sånt töntigt när vi träffas. Min högstadiereunion gick jag inte på. Jag var liksom retad när jag gick på högstadiet och saknar inte den tiden alls. De jag vill ha kontakt med från den tiden har jag kontakt med. Gymnasiet var mycket roligare. Att träffa gamla vänner därifrån borde bli trevligt så länge jag slipper prata om min sjukdom.
Morgonen efter får jag dessutom besök av en annan gammal klasskompis. En god vän från när jag pluggade journalistik på Tollare folkhögskola. Jag har räknat lite på fingrarna och kommit fram till att det var sju år sen vi sågs. Hon heter Berit och är en sån där person jag bara längtar efter att krama om.
Det lär helt klart bli en spännande helg.
Ett gott liv 