Man kanske är ensam, men man vågar inte bajsa med öppen dörr, om ni förstår vad jag menar.

Att min man vikarierar som assistent när alla ordinarie är sjuka eller vabbar har sina riktigt fina guldstunder. Att det sammanfaller med att Ottilia är på teater i Stockholm med mormor gör att vi verkligen, verkligen är ensamma hemma utan att behöva hålla koll på när någon med nyckel kommer nästa gång. För om man är ensam, men vet att om en stund kommer någon och går rakt in hos oss då är man inte helt och fullt ensam och avslappnad. Man kanske är ensam, men man vågar inte bajsa med öppen dörr, om ni förstår vad jag menar.

Det är lite som att fortfarande bo hemma hos sina föräldrar eller bo kollektivt. Jag kan liksom inte minnas när min man gick runt naken om morgonen senast, men det gjorde han i morse and I loved it! Man kan vara intima på ett helt annat sätt. Jag har inte ens tänkt att det är på det viset tidigare. Man har sakta men säkert blivit… van.  När assistenterna sover över, sover Ottilia i vår säng och jag tycker det är skitmysigt, men nu tänker jag att det kommer bli himla najs ändå när huset är byggt och alla får ha sina egna sängar. Jätteskönt när assistansrummet ligger i andra änden av huset så assistenten kan finnas till hands men inte påträngande nära. Ja, himla najs faktiskt!